Kungen tar en för laget

Efter sjutton år i Toronto och nästan lika många i Vaxholm har Börje Salming gått och blivit stadsbo. På Gärdet närmare bestämt. Sextiosju år fyllda har han trappat ned på sina engagemang och vill njuta av livet som pensionär och dessutom relativt nygift. Hockeyn är sedan många år lagd på hyllan, även om skridskor och klubba fortfarande kommer fram vid särskilda tillfällen, gärna i Toronto.

DET ÄR HUR ROLIGT SOM HELST att komma dit. Varken laget eller publiken vill glömma oss spelare. Vi är 18 spelare som har blivit hedrade genom att våra gamla tröjor hänger i taket. Ena laget i Hockey Hall
of Fame där borta heter faktiskt Team Salming och det är bara gamla Maple Leafs i det, det är lite roligt, skrattar Börje.

Det är nästan lite svårt för oss i Sverige att förstå hur stort hockey och hur stor Börje Salming är i Toronto. The King, som han kallas, kan inte ta ett steg utan att skriva autografer, eller nuförtiden ta en sel e, vilket är knepigare för det tar så mycket tid. Han finns som bronsstaty på Legends Row utanför rinken. När ”gubbarna” spelar en förmatch på Winter Classic Hockeygame på utomhusarenan är det smockfullt. Arenan tar 100 000 åskådare.

– Vi kör inte på 200 längre, vi får inte tackla och så, vi leker som man gjorde när man var yngre. Man måste vara ödmjuk inför idolskapet och där borta är de tokiga i hockey, det är en nedärvd, nästan helig, tradition. Jag kan fortfarande få brev från fans där de berättar hur de kände när de kollade på gamla matcher och så, säger Börje.

BÖRJE HAR TRAPPAT NED SIG FRÅN sitt sportklädesföretag Salming Sport efter många år som 100 procent aktiv i det. Han kallade sig aldrig VD, snarare allt i allo. Statustitlar är inget för honom. Nu ägnar han mer tid åt investeringar och välgörenhet, något som ofta går hand i hand, som i ett av hans projekt, en medicinteknisk handske som återger handens ursprungliga rörlighet (ursäkta göteborgshumorn).
– När man får artros går det inte att dra ihop handen. Jag har brutit alla fingrar på min högra hand och blir det riktigt kallt kan jag inte hålla i grejer eftersom cirkulationen blir så dålig. Den här handsken är fantastisk, tänk på alla som måste sluta jobba i förtid på grund av problem med rörligheten
 i fingrarna. Du kan hålla en penna med handsken, men du kan också hålla nåt som väger era kilo utan att tappa det.

BÖRJE HAR DÅLIGT HJÄRTA, ett genetiskt arv, så han har i många år gjort reklam för organdonation. Det är många som står i kö för ett nytt hjärta. En annan spännande investering är därför i ett nytt företag som gör hjärtan i titan och plast.

-Jag gillar business också, men det här gör jag för att det är roligt att hjälpa till. Jag har mycket aktier i svenska före- tag som håller på med medicinteknik och läkemedel. Det är spännande. Det börjar bli skönt att vara hemma istället för att vara ute och slänga, vi säljer ju Salming Sport över hela Europa och Nordamerika.

Vad tänkte du att du skulle fortsätta med efter hockeyn?
– Inte en aning, jag tänkte aldrig på det. Hockeyn var så rolig och jag körde bara på. Jag ck göra det jag tyckte var absolut roligast och så tjäna- de jag bra med pengar, det var hur toppen som helst. Hockey är en kamp- sport och det händer så mycket på isen. Man får smälla på, det är som en lek.

BÖRJE MENAR ATT HAN är helt olika personer på och av isen. Efter match eller träning var han familjefar som helt kunde skärma av hockeyn. Han tyckte då att han hade mycket tid för familjen, men har insett senare att det kanske inte var så.
– Hade vi inte match var jag hemma från klockan 13. Men var det match var det resor, och det var mycket matcher. Spelade vi i Los Angeles var vi borta kanske 10 dagar. Och jag var aldrig ledig på sportlov och annat. Jag spelade året runt, utom på sommaren då vi åkte till Gävle och sommarstugan. Spelarna var som en familj och när vi spelade gjorde vi det för varandra. Efter hockeyn pratade vi om barnen och så, alla hade barn och vi hade halloweenpartys och sånt ihop. Vi var bara stenhårda
på isen.

BÖRJES TVÅ ÄLDSTA BARN föddes i Toronto. När familjen flyttade hem var barnen 16 och 14 år och ville absolut inte flytta till Sverige, de kunde ju knappt svenska och hade ingen relation till föräldrarnas hemland. Umgänge, skola och liv var uteslutande kanadensiskt.
– Hade vi stannat längre hade vi aldrig fått dem med oss. Men jag älskar det här landet, det var därför jag kom hem. Jag har en stark dragning till Norrland också, naturen, sket och jakten. Mina samiska rötter är något jag är stolt över, och jag deltar gärna
i samiska traditioner som till exempel renskiljningen.

BÖRJE VAR DEN FÖRSTA europeiska spelaren i Nordamerika, och kunde ingen engelska när han flyttade dit. Killarna i laget lärde honom, tvingade honom att beställa sin egen mat och fick påminna om att avsluta en begäran med ”please”. Hockeyn på andra sidan Atlanten har alltid varit hårdare än den i Sverige, något som passade Börje perfekt.
– Jag blev fansens favorit eftersom jag var mer kanadensisk än dem själva.

Jag spelade deras spel och var brutal mot mig själv, täckte alla skott även om vi vann med 10-0. Jag kunde ta pucken i huvudet om det krävdes, de tyckte det var roligt när jag kämpade. Och så hade jag teknik, det visste jag inte ens själv, men det ser jag nu. Jag kunde vända på en femöring. Det är kul att kolla på gamla filmer, jag skrattar åt mig själv när jag fick stryk. Man sydde några stygn och gick ut på isen igen, det var bara att köra på, ler han.

ÄVEN OM HAN INTE GÖR nån stor sak av skadorna
är era av dem bestående. Axellederna är så skada- de av alla tacklingar att han har kraftigt nedsatt rörlighet i dem, han har bara 50 procent syn på ena ögat efter att ha fått en klubbspets i det och näsan har han varit tvungen att operera för att kunna andas efter alla smockor. En gång på isen körde en motståndare sicksack över hans ansikte och fick sy över 300 stygn.

BÖRJES FARFARSFAR KOM TILL Salmi by och var den
i byn som hade såväl telefon som affär. Samerna hade inga pengar, utan bytte renkött mot saltet, sockret och det andra som farfarsfadern sålde. Namnet Salming tog Börjes farfar, innan dess hette han Sarri, liksom många andra i trakten. Börjes far omkom i en olycka i gruvan när Börje bara var fem år gammal. Hans mor gifte om sig med faderns bror och yttade till en bostad alldeles bredvid hockeyrinken. Då höll Börje på med alla möjliga sporter, handboll och fotboll bland annat. Börje var bara 17 år när han lämnade Kiruna och flyttade till Gävle och Brynäs.

På min fråga vem som tog hand om honom där är han fullständigt frågande.

– Brynäs ville ju ha mig så såklart flyttade jag. Jag hann inte ens börja längta bort från Kiruna, jag trivdes där. När jag växte upp trodde jag att jag skulle jobba som svetsare i gruvan, och jag hann faktiskt med två månader där. Alla jobbade ju i gruvan. ◆

 

BÖRJE SALMING

Född: 1951.

Bor: Gärdet.


Familj: Hustrun Pia och fyra barn

Gör:
Investerare och pensionär, fd hockeyproffs och företagsledare.

Saknade under åren i Kanada:
”Svensk husmanskost, framförallt bruna bönor med fläsk och ärtsoppa. Det är hur gott som helst.”