Jag har vägrat skuldkänslor

Sedan hon var 14 år gammal har hon tjänat sina egna pengar och en stor drivkraft i livet har varit att skapa något annat och något mer än det hennes mor hade. Numera 70 år fyllda kan Amelia Adamo kalla sig tidningsdrottning och har ett antal tidningssuccéer i bagaget. Nu är hon pensionär med ett nytt liv framför sig.

I AMELIA ADAMOS KÖK i vindsvåningen på Söder står ett tiotal espressokannor uppradade på en av takbjälkarna. Flera av dem är av en sort som inte funkar tillsammans med induktionsspisen, inte för att Amelia vet vilken som är vilken.
– Jag lever med en italienare, kaffet är viktigt. Jag tycker dessutom att de är dekorativa, säger Amelia.
Sedan 2002, tidigare ihop med exmaken Thorbjörn, har hon bott i denna våning med en makalös utsikt över hela stan. Hon är den första som bor i den ombyggda vinden. Lucio flyttade in för sex år sen, han har svårt för Amelias tavlor men gillar hennes kök. Det är relevant eftersom det är han som lagar maten i hushållet (Amelia får kämpa lite med kaffet, ingefärste är det hon brukar koka till sig själv).
Och han stryker, städar och handlar.

– En gång sa jag att jag hade fått en fru, men då blev jag tillsagd att det var sexistiskt. Det är skönt att vara äldre, man tillåter sig att säga saker som inte är så korrekta. Jag bryr mig lite mindre. Men cementera könsroller ska man passa sig för, och det gör jag ju om jag säger att jag har fått en fru. Jag gör kanske
inte alltid en ordentlig konsekvensanalys av allt jag säger. Även om det här med konsekvensanalyser inte är Amelias bästa gren så hon har kommit undan hittills i alla fall.
– Allt slarvigt man kläcker ur sig blir en storm nuförtiden, med sociala media blir allt så transparent. Men i övermorgon är det en annan storm. Jag är ganska digital, jag har både facebook, instagram och podden ”Fattig eller rik” tillsammans med börsgeniet Ara Mustafa. Fast instagram tror jag att jag ska
lägga av med, det är ju bara uppvisning och skryt.

AMELIA KLEV AV SOM CHEFREDAKTÖR och omslagsperson för den egna tidningen M för ett par år sedan. Hon är inte heller längre anställd på Bonnier utan tänker att hon ska föreläsa, och då
hellre om entreprenörskap än om ledarskap, trots att hon har varit chef i nästan 40 år.
– Vår bransch är speciell. Vi är så beroende av personer. Här är vi i första hand yrkesskickliga, i andra hand ledare. Så är det inte i många andra branscher.

Varför blev du årets chef när du var på Amelia?
– Ja, det kan man fråga sig. Min personal tyckte att de skulle bli årets personal. Det är alltid lättare att leda i framgång och Amelia gick bra från början. Jag är nog rolig och annorlunda som chef. Och även om det är jag som bestämmer, så lyssnar jag gärna på bra argument och tar till mig av dem. Jag har aldrig
haft nån prestige, då hade jag blivit direktör på något mediabolag och inte hållit på med kvinnotidningar. Jag vill vinna genom att göra den bästa tidningen.

EN FÖRDEL MED ATT INTE vara anställd är att slippa gå upp klockan halv sju, men nån vanlig pensionärstillvaro har Amelia inte. Förutom olika former av moderatorsuppdrag och föreläsningar runt om i Sverige, är hon också krönikör i tidningen Äldreomsorg, skriver reportage i M Magasin och reser en del med M:s läsare.

-Mötet med läsarna är viktigt. Vi pratar om sex efter sextio, hur mycket man ska ställa upp på barnbarnen, vilka debatter hänger de med i. Jag är nog friare än vad de är men vi står på samma våglängd när det gäller hjärtat, det är ganska empatiska kvinnor. De som inte har fått välja sina liv gör det nu, till exempel
skiljer de sig vid 60, då är det slut på vård av vuxen man. Kvinnor har mycket skuldkänslor, men det får de träna bort. Jag är utan skam. Eller, lite har jag väl, men gjort är gjort. Antingen får man hantera skammen eller så får man helt enkelt stoppa undan den, om det inte går att göra nåt åt det.

NÅGOT SOM AMELIA HAR hanterat är relationen till sin äldsta son.Han anklagade henne för egoism under hans uppväxt och att hon hade prioriterat Aftonbladet och sin dåvarande partner
Thorbjörn Larsson. Först sköt Amelia bort anklagelserna och menade att han skulle skärpa sig, leva sitt eget liv och inte hålla på och älta.

– Min son tillhör en generation som lägger mycket på sina föräldrar och jag var först ganska hård mot honom. I arbetarklassen sköter man sig själv, ingen reflekterar över föräldrarnas roll. Men så blev det akut för fem år sedan och vi var tvungna att ta itu med grundproblemet. Vi gick i terapi där han fick
berätta och jag fick höra och vara tyst. Sedan fick jag säga mitt och jag grät oavbrutet i början. Men det var bra, nu har vi lagt en förlåtande slöja på det som har hänt, berättar hon.
Amelias egen relation till sin mamma, kvinnan hon levde i symbios med de första sex åren av sitt liv, var fortsatt tät och viktig. En famn där hon alltid kunde landa. Moderns liv tillsammans
med mannen hon gifte sig med när Amelia var sju år var Amelias drivkraft att ta sig därifrån. Och vidare, till nästa jobb, nästa man.

– Men jag har varit mycket osäkrare än vad det ter sig nu 30år senare. Jag har ifrågasatt mig själv, haft ångest och inte kunnat sova. En drivkraft har varit att få bestämma själv, tror det kommer från att mamma aldrig fick det. Då måste man dels vara duktig, dels inte vara anställd på ett konventionellt sätt. Jag har varit på ställen där det är högt i tak.

EFTER ATT HA VÄNT AFTONBLADETS röda siffror och dragit dit kvinnorna med hjälp av söndagsbilagan gick Amelia tillbaka till Veckorevyn och vände den. Sedan var det äntligen dags att skapa något eget, tidningen Amelia. Då fick hon vara sin egen och inte bli ålagd att bli chefredaktör för någon tidning som Bonnier bestämde om.

– Amelia är en underbar tidning som blandar alltfrån ekonomi till skönhet, en tidning för att relaxamed lika mycket som att stärkas av. Det är en tidning för 30-åringarna, och vill svara på frågan ”vart är jag på väg?”. Hur ska mitt liv vara? Hur mår jag? Ska jag byta jobb? Vad ska jag rösta på?

NÄR AMELIA GICK I SKOLAN var hon mer intresserad avatt vara populär bland killarna än att prestera på
lektionerna. Sökandet efter den manliga blicken ochbekräftelsen har hon sedan haft hela livet.
– Jag vet inte varför och jag vågar inte psykologisera. Men jag har varit attraherad av män med makt,
makt är sexigt, det sa Kissinger också. Tack och lov har det gått över. Jag är en bra väninna och har
många nära vänner och kvinnor är det jag lever för och av. De är intressantare än män.

Nu är Amelia tillsammans med en man som är frisör. Efter ett liv fullt av prestationer med ett
sökande efter dem som kan hjälpa henne att prestera har hon inget att sträva efter längre. Idag är hon mest intresserad av att ha ett bra privatliv med barn och barnbarn men jobbar gärna om hon blir uppbjuden.
– Och jag kan själv. Jag är duglig. Det upptäckte jag när jag gjorde Amelia. Nu säger jag som Lill-Babs,
”Leva livet, nu ska jag leva livet, jag leva livet…”