MICAEL BINDEFELD

MICAEL BINDEFELD ÄR kanske mest känd som Sveriges främsta festfixare. Han har nyligen lämnat över vd-posten för PR och eventbyrån Bindefeld Kommunikation som sedan 2012 har fyra delägare. Nu går han in som strategisk rådgivare och kreativ inspiratör i bolaget. 

– Jag känner mig stolt och glad över att ha så tajta partners som jag arbetat så länge tillsammans med. Frågan om hur successionen ska se ut är en utmaning för alla entreprenörer med framgångsrika bolag, och överlämnandet av vd-rollen har vi pratat om i många år. Just i mitt fall har jag en son som är knappt tio år så det är inte precis aktuellt att han går in som vd. I praktiken blir det ingen stor skillnad. Dennis Jacobsson är byråns nya vd och tar ett betydligt större ansvar än tidigare och själv kommer jag ha lite kortare dagar på kontoret, säger Micael. 

Vad är aktuellt just nu?
– Bindefelt Kommunikation har privilegiet att arbeta med 30-årsjublerande Junibacken. En privat favoritdestination sedan vi blev småbarnsföräldrar. Vi arbetar också med WaterAid och planerar för en stor insamlingsgala där pengarna framförallt går till rent vatten, hygien och toaletter i Tanzania. Vi arbetar även med Restaurang Hantverket och utbyggnaden av Danderyds Centrum som också byter namn från Mörby Centrum. Vi arbetar febrilt med utställningen MUCHA – Beyond Art Noveau på Artipelag. Och vi arrangerar en gigantisk venetiansk afton på Elite Hotel Marina Tower med bubblande Mionetto, en prosecco från Venedig.

Blir det mycket fritidsaktiviteter?
– Vår son Simeon slutar snart lågstadiet och det är mycket aktiviteter i skolan och ännu fler utanför. Det är fotboll, simning, tennis och vintertid väldigt mycket skidåkning. Sonen tycker mycket om att gå på bio och då får han gärna ta med någon kompis. Att gå på bio är en kulturgärning med tanke på att antalet biobesökare dalar dramatiskt. Alla borde ta sitt ansvar och gå oftare på bio. 

Vad har det gett dig i livet att bli förälder?
– Oj, allt skulle jag säga! Allt blir större och mäktigare. Alla sinnesintryck och upplevelser förstärks. Det är M en enorm lycka och en ynnest att bli förälder. Allt som vi föräldrar gör, pratar om och planerar inför utgår i grund och botten från Simeon. I somras var vi utan honom i hela fem dagar då han var på seglarläger med en kompis. Det var en chockerande upplevelse för oss att vara utan honom i så många dagar. Samtidigt ett litet varsel om hur det kommer att bli framöver när han så småningom ska bryta sig loss. 

Vad har överraskat dig mest sedan Simeon blev en del av familjen?
– Jag upplever det som ett fysiskt centrum mitt i bröstet, en samlingsplats för en massa känslor som jag tidigare inte har varit i så stark kontakt med. Jag kan bli väldigt irriterad som man lätt blir på barn i prepubertal ålder men samtidigt är jag en mycket mer ömsint och omhändertagande person. Mer orolig, ängslig och väldigt stolt. Alla de känslorna sitter samlade där i bröstet. Som förälder tänker jag betydligt mer på framtiden. Nu måste jag på ett annat sätt än tidigare fundera på vad jag lämnar efter mig, och då menar jag inte ekonomiska tillgångar, utan snarare vad jag lämnar i form av kulturavtryck, uppfostran och framförallt moral, omtänksamhet och identitet. Det blir väl antagligen så per automatik när man får barn lite senare i livet. Tiden blir av förklarliga skäl mer utmätt. Varje dag, varje samtal blir så mycket viktigare än när man har ett helt liv framför sig.

I år firar ni 30 år som par, 10 år som gifta och 10 år som pappor. Hur firar ni det?
– Det blir ett stort firande till sommaren. I vår lilla familj firar vi nästan allt som går att fira och varje firande blir efterhand en tradition. Vi har ett stort födelsedagskalas för Simeon med barn och vuxna på vårt sommarställe i Aspvik varje år. Simeon bjuder också in sina bästa killkompisar till kattkalas när hans älskade katt Caesar fyller år. Och självklart firar vi semmeldagen, våffeldagen, fars dag och namnsdagar såklart. På alla hjärtans dag är vi på Simeons favoritrestaurang Trattoria Montanari. Alltid vid samma bord och vi beställer alltid samma tryffelpasta. Vi har verkligen våra firarrutiner och är bra på att ta tillvara högtidliga tillfällen. 

Berätta om ditt intresse för trädgårdslivet! 
– Min man föredrar naturtomt men själv har jag ett nästintill fanatiskt intresse för trädgård och odlande. Jag har under många år lagt ner min själ i trädgården. Det är snarare en park än en trädgård med en generös fruktträdgård och plats för både odlande, lek och strandliv. Och en otrolig mängd krukor. Jag känner stor tillfredsställelse i att sylta, safta, torka, lägga in och ta vara på det som växer i trädgården. Under drygt tre månader har vi nästan enbart egenodlat på tallrikarna och i skålarna. Det blir sådana enorma mängder tomater, att jag kokar tomatsås och tomatsoppa långt in på nätterna för att vi inte hinner äta i samma takt som de mognar. Vi har nästan alla bär man kan tänka sig som röda, svarta och vita vinbär, björnbär, blåbär, hallon, krusbär, jostabär, smultron och jordgubbar. 

I fruktträdgården växer 20–25 träd. Olika sorters körsbär, plommon, äpplen och päron. Simeon är med och plockar både körsbär och äpplen. Vi kokar saft tillsammans och han är delaktig i honungsskörden. Vi saltar gurkor enligt morfars gamla recept och mustar äpplen så att vi har äppelmust året om. En sådan trädgård ger både en harmonisk och lärande uppväxt. En riktig skattkista. Vi har även en gård i Lönneberga med tillhörande skogsbruk som tillhört min mans släkt i sex generationer.

2014 startade du Micael Bindefelds Stiftelse till minne av Förintelsen. Stiftelsen har bland annat finansierat forskningsprojekt, fotoutställningar, kör- och dansverk och bokprojekt genom åren. Vad ger det dig? 
– Arbetet med stiftelsen har blivit konsekvensen av allt jag arbetat med och lärt mig genom åren. Stiftelsearbetet känns meningsfullt, berikande och besjälande. Världen är orolig och antisemitismen ökar på ett sätt man inte ens kunde föreställa sig för fem år sedan. Samtidigt finns det få förintelseöverlevare kvar, och nu blir det tredje generationens berättelser som börjar ta plats. Barnbarn som berättar i skolan om sina far- och morföräldrars upplevelser under Förintelsen men också genom de olika kulturella projekt som stiftelsen finansierar. Jag är väldigt stolt över stiftelsens arbete men framförallt över de stipendiater vi identifierat och stöttat ekonomisk genom åren. Den stora utmaningen är att få in relevanta ansökningar av projekt kopplat till Förintelsen. På Förintelsens minnesdag den 27 januari i år delade vi ut 600 000 kronor till Hannah Arnesen för hennes animerade filmprojekt ARV som hon skapar för SVT.

Vad är Stockholm för dig?
– Stockholm är staden som har allt. Jag är från början göteborgare men det var många år sedan jag bodde där. Stockholm är tillräckligt litet för att vara både gulligt, charmigt, inkluderande och tryggt men samtidigt stort nog att ha ett utbud av stor kreativitet, kultur, mat och handel. Jag känner mig stolt över att bo i en stad känd över världen för att vara ett nav för forskning och en mängd olika akademier som samlats här. Det är en hänförande, naturskön och öppen stad med närhet till vattnet. Stockholm är både vacker och välsmakande. Maten har blivit ett slags signum för Stockholm och det finns få städer i världen där man äter lika gott. Servicen är dessutom vänlig, proffsig och tillmötesgående, varken tillgjord eller komplicerad.

Ge exempel på dina smultronställen. 
– Oj! Då måste jag direkt nämna min alldeles egen pelargonguru Sune Trygg. Jag tycker väldigt mycket om honom och hans enorma växthus med enbart pelargoner. Udda och ovanliga sorter i alla upptänkliga färger. Han har till och med fått en pelargon uppkallad efter sig. Detta smultronställe för oss pelargonälskare ligger i Tungelsta strax söder om Stockholm och dit vallfärdar jag på försommaren. – Lidingö har också blivit något av ett uppvaknande för oss. Simeon har flera kompisar där och han går i skidskola på Ekholmsnäsbacken. Nya Villa Foresta gillar vi jättemycket, ett fantastiskt hotell med väldigt god mat. Ett annat hotell som jag sedan många år är en stor vän av, både professionellt och privat, är Grand Hôtel Stockholm som står ut i en klass för sig. När vi ska lyxa till det med en drink, äta en trevlig lunch, söndagsfrukost eller ta en spabehandling då väljer vi oftast Grand Hôtel. Ett annat vattenhål, Brasserie Astoria, är trevligt och har otroligt god mat. Och på Narvavägen vid Karlaplan ligger återöppnade Oscars Bar & Brasserie som nästan blivit vårt andra kök. Andra favoriter är Stefan Ekengrens Restaurang Hantverket och självklart Niklas Ekstedts restaurang.