Han hejar på Djurgårdens IF, kör ett svenskt bilmärke och tycker att Stockholm slår alla andra platser i världen sommartid. Ändå har journalisten Rolf Porseryd, 71 år, valt bort Sverige större delen av sitt liv. Nu återvänder TV4:s trogna utrikeskorrespondent till svensk mark, men att sluta arbeta har han inga planer på.
– Kanske kan man kalla det ”kärlek vid första ögonkastet”, säger Rolf om bostaden.
Många har sett honom avlägga rapport i tv-rutan, inte sällan med New Yorks levande gatuliv i bakgrunden. Rolf Porseryd var på plats när Obama skrev in sig i historien som USA:s första afroamerikanska president.
En i raden av många presidenter som TV4:s USA-korrespondent bevakat åt svenska tittares räkning, men han blev inte den sista. Den äran fick Donald Trump.
Rolf Porseryd blev lika överraskad som många andra när den skandalomsusade företagsledaren ställde upp i valet – och senare vann.
– Han gick ju fram som en slåttermaskin och tog allt syre i hela valrörelsen. Redan från det att republikanerna hade sina primärvalsomgångar på hösten året innan valet, säger Rolf Porseryd.
Att vara på plats och arbeta mot politikernas pressavdelningar avslöjar ibland mer om människorna bakom kampanjknapparna än regelrätta intervjuer. Framför allt om vad de såg för potential i medierna.
Trumps folk var snabba att sätta upp TV4 på sina listor, medan Clinton i princip ignorerade svenskarnas förfrågningar. En spegling av det som senare lyftes fram som kandidaternas problematiska sidor: Trumps populism och Clintons arrogans.
Den nya presidenten innebar nya utmaningar även för en erfaren journalist. Hur rapporterar man om Trumps utspel utan att bli en del av hans agenda? Det finns inget självklart svar, menar Porseryd.
USA har varit ett av hans specialområden under en lång tid, men efter att ha jobbat ett år under Trumps regim beslutade han sig för att lämna över stafettpinnen till någon annan. Efter 17 år som utrikeskorrespondent för TV4, och 28 år på kanalen, återvände han till Sverige.
Nu jobbar Rolf Porseryd halvtid som frilansande journalist och politisk kommentator, och erkänner sig som halvtidspensionär vid 71 års ålder.
– Det jag kommer att sakna är framför allt när det händer stora saker i världen, då kliar det i fingrarna. I synnerhet om det händer något i de områden som jag tycker att jag kan, då är det roligt och spännande att vara med.
Rolf Porseryd är lång och rör sig ledigt i långbyxor och skjorta. Han kommer direkt från tennisen, som håller flåset i schack. Motionerar gör han vart han än är i världen. ”Det är bra att hålla sig i form”. När han var yngre tog han alltid en springtur i städerna han befann sig i, och om det har funnits en pool i hotellet simmar han där eller går till gymmet.
Även familjen har följt med honom, oavsett om han har varit stationerad i Hong Kong, New York eller Paris. De fyra barnen har vuxit upp i olika länder och flera av dem har smittats av den nyfikna blicken på världen som Rolf Porseryd själv fick hemma vid köksbordet som barn.
Född ”på knivsöder” i en samhällsengagerad familj föll det sig ganska naturligt att bli journalist, en yrkesbana som även hans äldre bror valde. Via en filosofiekandidatexamen i samhällsvetenskap, statskunskap och statistik tog han sig vidare till journalisthögskolan. Därefter hade han en lång karriär på Sveriges radio och Sveriges television innan han anställdes på TV4 våren 1990.
Enligt en ICA-handlare som Rolf sommarjobbade för som 16-åring hade han bestämt sig redan då för att bli utrikeskorrespondent.
– Jag har alltid varit nyfiken och började tidigt att resa på egen hand, först i Europa, sedan Sydamerika. Som korre har jag jobbat i 17 år, men sedan har jag varit utrikesreporter i 40 år. Med bas i Stockholm har jag tidvis rest extremt mycket, framför allt till Mellanöstern och under Balkankriget där jag tillbringade mycket tid, säger Rolf Porseryd.
Arbetsbördan beräknar han till 150 procent genom åren, men vill inte beklaga sig. Överenskommelsen med TV4 är att han alltid har mobiltelefonen påslagen och nära till hands, redo att rycka ut.
Även under lugna perioder, när han förväntas vara ledig, är öronen spetsade.
– Det kan vara asocialt på ett sätt, men det är så jag har jobbat. Och jag har aldrig varit missnöjd med det. Familj och vänner är medvetna om att jag ibland måste ställa in helgens bjudning. Det ska upp på en ganska hög nivå, bröllop eller speciella bemärkelsedagar för att jag ska tacka nej till jobbet.
Den romantiserade bilden av utrikeskorrespondenten som sitter i hotellbaren och skrävlar oftare än hen gör intervjuer, är långt ifrån verkligheten, även om det blir en hel del hotellnätter. Fast lika gärna kan man tvingas sova på ett jordgolv, eller sittandes lutad mot en kollega, i väntan på eldupphör.
Det händer också att man hyr ett eget hus, vilket Porseryd och tv-fotografen Ulf Strömberg gjorde när de arbetade i norra Afghanistan, 2001. Mitt i natten bankade det på dörren och unga, maskerade pojkar bröt sig in. Det som troligtvis var ett rånförsök eskalerade snabbt till något annat när en av dem sköt Ulf Strömberg i bröstet.
– Även om jag har sett mycket ond, bråd död och själv blivit hotad flera gånger så var Ulf en god vän och vi hade jobbat tillsammans. Att det sker framför en, att han blir skjuten framför mina ögon… Ett skott gick över huvudet på mig också. Han föll i mina armar. Sedan dog han.
Rolf reste hem. Tog några veckors paus från arbetet. Hans första uppdrag efter dådet var bevakningen av Nobels fredspris i Oslo. Det gick till Kofi Annan, FN:s dåvarande generalsekreterare som gick bort alldeles nyligen. Det var ett lätt jobb för en luttrad utrikeskorrespondent. Den stora smällen kom ungefär ett år senare när han återvände till Afghanistan för att göra ett uppföljande reportage om talibanernas fall.
I Kabul såg han fienden i vartenda gatuhörn, alla människor han mötte på gatan kunde vara en självmordsbombare. En reell risk förstås, men Rolf hade närmast tunnelseende.
– Den där resan var inte bra för mig, jag kunde nästan inte sova alls. Jag somnade när solen gick upp för jag hörde ljud hela tiden. Över huvud taget är det tufft, man blir lite vingklippt. Och man blir livrädd att något ska hända en fotograf igen.
Själv har han sällan känt sig rädd ute på fältet utöver Kabul-resan. Tvärtom har han lärt sig att världen är full av empati.
– Ett genomgående tema, som jag själv också får energi och styrka av, är hur starka och intressanta människor i de mest utsatta situationer ändå är. Och att de kan förmedla vad de vill och hoppas på i framtiden. Det har jag blivit imponerad av många gånger.
8 Favoriter 1: Tv-serie: Homeland. ”Den var riktigt bra i början och har att göra med mitt specialområde i USA.” 2: Solsemester: Stockholms skärgård. ”Där, trots grinigt väder ibland, ljuvliga seglingar stärker själen.” 3: Lag: Djurgården. ”Jag är jätte-djurgårdare. Min pappa var hammarbyare, min äldsta brorsa var djurgårdare och min mellanbror hammarbyare. Så vi var två av varje i familjen.” 4: Nyhetskälla: The New York Times. 5: Bilmärke: Saab. ”Jag är uppvuxen med Saab och har fortfarande en Saab.” 6: Svensk maträtt: Mammas oxrullader. 7: Författare: ”Klas Östergren är en av de svenska författarna som jag är mest förtjust i.” 8: Godis på resa: Lakrits.
Bli först med att kommentera