Om du går över Djurgårdsbron från Strandvägen är ett av de första husen du går förbi på vänster sida en stor grosshandlarvilla från 1800-talet. Det är Villa Lusthusporten, även kallad Wicanderska villan, Brinckska villan och Liljevalchska villan, en byggnad som sedan 1971 är ett statligt byggnadsminne. På samma plats stod tidigare värdshuset Blå porten med anor från 1600-talet som brann ner 1869. Värdshuset hette ursprungligen Lusthusporten.
DEN AVBRÄNDA TOMTEN förvärvades av ägaren till närbelägna restaurangen Hasselbacken som antagligen ville förhindra en konkurrenssituation och år 1873 fick grosshandlare Alfred Brinck arrendera marken. Brinck lät byggmästare Gustaf Alfred Johansson bygga ett bostadshus efter arkitekt Hjalmar Kumliens ritningar. Johansson har byggt många av 1870- och 1880-talshusen på Östermalm, bland annat på Nybrogatan, Karlavägen och Strandvägen. Kumlien tillsammans med sin bror Axel är upphovsman till ett stort antal byggnader i Stockholms innerstad, bland annat Münchenbryggeriet, Villa Täcka udden på Djurgården och ett 20-tal villor i Villastaden.
HUSET VAR I STRAM ITALIENSK STIL och utgör stommen till det befintliga
huset. På en karta från 1885 kallas det för ”Sommelii villa”. Under den stora Allmänna
konst- och industriutställningen som hölls på Djurgården 1897, användes villan som presskontor och polishäkte. Byggnaden såldes sedan till korkhandlaren Hjalmar Wicander. Samma Hjalmar som för övrigt var den som testamenterade den sörmländska herr-
gården Harpsund till staten för att användas som rekreations- bostad åt Sveriges statsminister.
Wicander lät arkitekten Carl Möller, som annars hade kyrkor som sin specialitet, bygga om huset till dess nuvarande utseende i en nybarock stil med jugenddekor som var högsta mode då. Senare minskades tomten till förmån för en allmän strandpromenad, och villan kringgärdades med ett järnstaket.
År 1940 donerades Villa Lusthusporten till stiftelsen Nordiska museet och rymmer där i dag museiledningen och Institutet för folklivsforskning. Eftersom huset är ett byggnadsminne får det inte byggas om eller förändras, ingrepp får inte heller göras i stommen och både trädgård och hus ska underhållas på ett sätt så att det kulturhistoriska värdet inte minskar.
ATT DET ÖVERHUVUDTAGET finns portar som Blå porten på Djur- gården är för att området under Karl XI:s tid på 1600-talet ursprungligen var inhägnad kunglig jaktmark med ingångar genom dessa portar. Djurgårdsgärdesgården var ett staket som var mer än två mil långt och gick runt hela den Kungliga Djurgården för att hålla vilt som hjortar och rådjur inom hägn och varg, björn och tjuvskyttar utanför. Hägnet användes av Kungahuset för att få god tillgång på vilt till köket och lättare kunna ordna lyckade jakter för inbjudna jaktsällskap. Efter 1829 slutade man att underhålla stängslet och kvarvarande hjortar flyttades till ett mindre hägn till det område som namngett nuvarande Hjorthagen. Fram till 1862 fick besökare betala för att komma in på området.
VAD ÄR ETT BYGGNADSMINNE?
Ett byggnadsminne är en kultur- historiskt värdefull byggnad, miljö eller anläggning som har bygg- nadsminnesförklarats enligt kultur- miljölagen. Det betraktas vanligen som det starkaste kulturhistoriska skyddet bebyggelse i Sverige kan ha. Byggnadsminnen kan vara allt från en medeltida borg till en bio- graf från 1950-talet och innebär att byggnaden måste bevaras för all framtid och får inte förvanskas, byggas om, eller rivas.
Bli först med att kommentera