”OH, MY GADD” Soulkungen vill göra allt Så mycket bättre

Det är dagarna före premiären av Så mycket bättre när vi träffas på A-House på Östermalmsgatan. Här huserar bokningsbolaget Blixten & Co som sköter det mesta kring Eric Gadds liv som artist. Han ser fram emot tv-premiären med viss bävan men mest förväntan. Han har följt tidigare upplagor av och funderat över hur det egentligen är, hur mycket som är fejk och klippning.
– Jag var spänd inför inspelningarna. Det var slitsamt men mycket roligare är jag förväntade mig. Det var precis en så varm, ibland sentimental stämning som man upplevt att det funnits tidigare men som man ändå undrat över hur äkta det är.
Varma känslor kan nog ha krävts eftersom inspelningen i somras tog tio hela dagar, och det var jobb från sju på morgonen till sena natten.
– Ja, det var bara några få pauser, Svettigt men kul.

Att bli tolkad av andra skulle ju kunna vara en rätt jobbig upplevelse, tänk om man tycker att någon gör en version som helt enkelt är dålig?
– Sådana tankar hade jag nog innan, men det glömmer men snabbt. Det är ju
deras version, de gör en tolkning och det är helt fantastiskt att få lyssna till dem.
Christer Sjögren, Charlotte Perrelli, Louise Hoffsten, rapartisten Stor eller Ulises Infante Azocar som han egentligen heter, Linnéa Henriksson och Albin Lee Meldau är övriga deltagare i programmet.
Från sin egen dag lyfter han fram en tolkning. Rapartisten Stors tolkning av ”Stockholm står kvar men jag ligger”.
– Det var en riktig knock, vilken text han levererade, säger Eric Gadd.
Att bli tolkad ingår men också att själv tolka andras låtar.
– Det var speciellt. Lustigt nog tyckte jag att det var lättare att tolka de som kanske ligger längre ifrån mig själv som musiker. Christer Sjögren och dansbandsmusiken ligger mig kanske inte så nära musikaliskt men det var väldigt roligt att göra, säger han.

Gotland, där programmet spelas in, har en speciell plats i hans hjärta. I Visby tillbringade han sina första år i livet och ”Så mycket bättre” inleds också med att han hälsar på sina föräldrar som idag har en lägenhet i Visby.
Om han har en ljus bild av barndomen på Gotland så blev det tuffare sen. När Eric var tolv år gammal flyttade familjen till Vallentuna och nu inleddes ett par riktigt tunga år.
Han blev mobbad, både fysiskt och psykiskt under ett par år.
– Det behövs inte mycket för att barn ska börja mobba. Jag kom ju från Gotland. Och sedan hade mina föräldrar hoppat över någon generation. De lyssnade inte på Rolling Stones direkt, det spelades mest klassisk musik och dixie hemma. Jag kunde också komma till skolan i kofta och fluga som de tyckte var fint, men som inte uppskattades av mobbarna säger han.
Det var musiken som blev Eric Gadds väg ut ur mobbing och utanförskap.
– Jag var inte bra på bollsporter, jag hade inte så lätt i skolan eftersom jag är dyslektiker. Men i musiken hittade jag något som jag faktiskt var bra på. Jag bildade det första bandet med två andra mobbade killar. Vi uppträdde med ”Stairway to heaven” som avslutningslåt i femman. Livet blev bättre, säger han.
Idag har koftan och flugan bytts mot mycket randigt och blommigt och han verkar känna trygghet i det han håller på med även om ”You ain´t” worth it” ibland kan sticka fram sitt tryne.
– Jag har hoppat in som lärare på Ackis (Kungliga musikhögskolan) och när jag tillfrågades frågade jag mig verkligen vad jag egentligen hade att komma med. Men efter ett tag förstod jag att det faktiskt finns en del med i bagaget.

Ifjol firade han sitt 30-årsjubileum som artist och nu står han på scenen på Hamburger Börs med showen OMG fram till jul. Torsdag till och med söndag, ibland med dubbla föreställningar på lördagarna. En 90 minuter lång kavalkad med låtar från sitt musikaliska liv. Titlar som The Right Way, Do You believe in me, Vi kommer aldrig att förlora, My personality, Bara himlen ser påminner nog de flesta om att ordet låtskatt inte bara är ett ord.Kanske är det som artistkollegan, den unga Linnea Henriksson uttrycker saken i Så mycket bättre. ”Vem vet inte om honom. Då har man bott under en sten”.
Föreställningen på Börsen har fått lysande recensioner och flera av hans artistkollegor har också hyllat föreställningen. ”Praise Gadd! Halleluja! Gå och se den. Det är en order” konstaterade till exempel Orup i ett facebookinlägg. En recensent påpekade att en krogshow på Börsen för att fira 30 år är något man gör när det att dags att summera sin karriär, någon slags tack och adjö-föreställning.
Den uppfattningen delas inte av Eric själv.
– Nej, det är ingen begravning eller farväl. En krogshow idag är något helt annat än det varit och det kan nog utvecklas ytterligare.
Redan i vår finns långt framskridna planer på att åka ut i landet med showen, eller åtminstone varianter av den…
– Ja, det hoppas jag kunna göra. Showen innehåller jag mycket teknik så den kan vara svår att göra på mindre scener, men det går att modifiera, säger han.

Det är ändå Stockholm som ligger närmast hans hjärta.
Han bor inte långt härifrån, nära Humlegården.
– Stockholm är en ständig inspirationskälla och många platser återkommer i mina låtar.
En av hans absoluta favoritplatser är på Mariabergets höjder där Monteliusvägen sträcker sig efter bergsväggarna.
– Där satt vi ofta och käkade korv och drack öl i ungdomen. Jag går dit ibland nu också och ser ut över stockholmslinjen, det är en tjusig stad.
Tidigare bodde han också många år på Söder men tröttnade då han upplevde att de som bodde där blev lite för lika, personer som påminde om honom själv.
Så han flyttade till Östermalm, nära Humlegården och där bor han nu sedan drygt tio år tillsammans hustrun Cornelia och elvaåriga dottern Leonora som båda lystrar till namnet Sojbelius. Som också Eric faktiskt heter. Nu är det ändå Gadd som gäller, det är mammas flicknamn.
– Det där med namnet är lite krångligt och vi funderar väl fortfarande en del kring hur vi ska göra med det, säger han.
Kanske återvänder han också en dag till Söder men nu är det Östermalm som gäller.
– Allting funkar här nu med Cornelias galleri, skolan för dottern och sådant. Men man vet aldrig vad som händer framåt i tiden.

Eric Gadd är artist men som sådan är han också företagare. Tillsammans med frun, som driver ett konstgalleri, har han företaget Sojbelius AB.
– Vi har en som hjälper oss med det ekonomiska, som vi anlitar mer eller mindre, beroende på hur mycket tid vi har. Min fru är nog den som sköter det mesta men jag känner att jag vill engagera mig mer och mer i den delen. Jag delar i alla fall inte den ganska vanliga uppfattningen att det är svårt och krångligt att vara företagare. Jag tycker att det funkar ganska bra.

Förutom musik och konst har Eric ett annat stort och passionerat intresse; matlagning.
Det intresset för matlagning har också blivit en del i hans företagande. Han lagar ofta maten i samband med vernissager eller andra events på galleriet.
Men även om inte ens han själv skulle bli förvånad om det blir en restaurang i framtiden så är det musiken som är den röda tråden i hans liv.
Det första som fick honom att upptäcka att det fanns musik utanför de klassiska tonerna var bandet och tv-serien Monkees. Som följdes av grupper som Kiss och Sweet. Tolv år gammal hörde han Mats Nileskär i Sveriges Radios program ”Soul corner” eller P3 Soul som programmet heter nu, drygt 40 år senare. Då förändrades allt.

Så kanske är det Mats Nileskär som vi ska tacka för att Sverige nu har en riktig soulkung som kan fira 30 år som artist med en hitkavalkad som är monumental.
Eric Gadd har varit frispråkig kring sitt liv men har ändå hållit på sin integritet.
– I ungdomen hoppade det nog en hel del grodor ur munnen men jag har lärt mig mer om vad jag kan säga eller inte säga och håller någon slags gräns, säger Eric Gadd.
Som nu kan satsa på ytterligare 30 år i musikens tjänst.
En framgångsrik karriär som säkert kan få ytterligare fart efter den massiva exponeringen i Så mycket bättre. Om det nu kan bli så mycket bättre… ◆