”Jag tänker inte slå mig till ro och mata duvor”

Rådgivare åt emiren av Qatar, ordförande för Postkodstiftelsen, styrelseledamot i Nordens Ark samt blivande mentor hos pr-byrån Lennox. Din visdom är eftertraktad.
– Ja, tydligen, ha ha. Och tur är väl det för det är alldeles för tidigt att gå i pension. Och kanske låter det pretentiöst, men jag ser det som en enorm förmån att verka i sammanhang där jag kan hjälpa, göra gott på olika sätt, även om det är på en administrativ nivå. Hos pr-byrån blir min roll ett slags ledsagare i det personliga uttrycket, en senior resurs för byråns kunder, exempelvis för deras yngre entreprenörer. Det kan handla om hur man beter sig vid möten av varierande karaktär, klädkoder, hur ett budskap bör framföras för att landa rätt och så vidare.

Det är nästan exakt tio år sedan ditt passerkort till slottet lämnades in för gott.
Saknar du arbetet vid hovet?
– Nej, faktiskt inte. Jag trivdes verkligen på alla sätt, men allt har sin tid. Det är bra att sluta medan både man själv och kollegorna fortfarande tycker det är roligt att man är där. Jag närmade mig 60 och hade två val: antingen stanna till pensionen eller ta chansen att hinna med fler saker i livet. Och det blev det sistnämnda.

Kronprinsessan Victoria kom att stå dig väldigt nära.
– Kronprinsessans födsel var ett av mina första uppdrag som hovets press-
assistent, så jag har varit med under hela hennes liv. Samtidigt var min tjänst då placerad på Slottet, medan kungafamiljen strax efter prinsessan Madeleines födsel flyttade ut till Drottningholm, så när kungabarnen var riktigt små träffades vi inte så ofta. Det var först när kronprinsessan blev lite äldre och började delta i officiella uppdrag som jag blev hennes mentor, och så småningom hovmarskalk, och då reste vi en hel del tillsammans vilket bidrog till att vi kom varandra nära. Det finns många fina minnen och vår vänskap består.

Det sägs att du under dina 32 år vid hovet aldrig någonsin duat kungen, stämmer det?
– Jadå. Och det är inte alls så konstigt som det kanske låter. Kungen blir ju som motsvarande ett förnamn. Kronprinsessan och jag är däremot du med varandra privat men aldrig i officiella sammanhang, där är hon alltid kronprinsessan. Och det handlar helt enkelt om respekt för ämbetet. Man tydliggör hennes roll som ambassadör, både för kungahuset och för landet.

Namn, datum och händelser. Det har blivit mängder med olika sammanhang genom åren, stora som små. Går det att komma ihåg alla dessa?
– Det är svårt. Men jag har haft för vana att spara på program, man får vanligen små tryckta häften vid större evenemang, som jag arkiverat i kronologisk ordning och de är suveräna att tillgå när minnet sviker. När det gäller möten med människor så känner ju alla apan, men apan känner ingen, eller i alla fall väldigt få, vilket kan vara lite besvärligt. Min väg ut är ärlighet: ”Jag är ledsen, jag känner igen dig men kan tyvärr inte placera dig. Var har vi träffats?”

Din pappa var veterinär och din mamma hemmafru och du är till större delen uppvuxen i en liten by utanför Kristianstad. Hur var de åren?
– Jag hade en traditionell och trygg uppväxt och var bortskämd med att mamma alltid fanns där och tog hand om min lillasyster och mig. Om hon inte var hemma när vi kom hem från skolan var det nästintill kris, hon betydde oerhört mycket för oss alla. Inom parentes kan jag säga att det är så orättvist att de som ägnar sitt liv åt att ta hand om hem, hus och barn inte ses som den fantastiska tillgång de är, den rollen nedvärderas i dagens samhälle. Jag tycker att man på ett cv ska skriva det som en kompetens för det handlar om arbetsledning vilket kräver både klokskap, uthållighet och effektivitet.

Barndomen präglades också av ett utanförskap. Berätta.
– Vi gjorde en avstickare till Stockholm när jag var tre år och flyttade sedan tillbaka till Skåne strax före min skolstart. Jag talade då stockholmska, hade ett von i mitt efternamn, var osäker och tystlåten vilket var ingredienser som snabbt gjorde mig till måltavla för skolans översittare. Det var särskilt en pojke som förpestade min tillvaro under flera år, jag var alltid rädd när jag skulle gå hem för jag visste att han väntade vid ett skogsparti. Det är förfärligt med mobbing och trakasserier och jag lider verkligen med dem som blir utsatta, det präglar en människa, barn som vuxen, djupt.

Du bor på Lidingö men tillbringar också mycket tid i södra Frankrike. Hur kommer det sig?
– Min livskamrat Tom har en bostad i Golfe Juan och dit reser vi fem, sex gånger per år. När vi är där umgås vi med vänner, strosar runt på loppmarknader, går ut och äter och bara är. Men bo där permanent det vill vi inte, båda har vi så mycket spännande på agendan här hemma. Jag tänker inte slå mig till ro ännu – att mata duvor sittandes på en parkbänk är inte min melodi.