Det har tagit sin tid att bli hel

Norr Mälarstrand, Kungsholmen. Jag har sjunkit ner i en av restaurang Orangeriets skinnklädda fåtöljer, omgiven av sidenkuddar i bohemiska varma färger och mönster. På borden tronar kandelabrar, väggarna pryds av konstfullt uppsatta trädgårdsverktyg och i taket hänger flätade korgar – allt centrerat runt en sprakande öppen spis. Det här stället med dess säregna mix borde passa en författarinna som Louise Boije af Gennäs, tänker jag. En stark kvinna med en fot på barrikaderna och den andra i de finare salongerna, en karaktär som väcker nyfikenhet; var hör hon egentligen hemma?

Jag sneglar på mobilklockan och i samma ögonblick sveper Louise in genom dörren, tätt följd av sin stylist Maria Boström. De är båda belamrade med ett flertal stora trunkar fyllda med blusar, byxor, skor och sminkprylar och Louises korta mellanblonda hår är upprullat på papiljotter. Ett snabbt klädbyte görs, frisyren kammas och piffas, ett par röda läckra sammetsstövletter hivas upp ur en väska och med en självklar och behaglig pondus placerar sig Louise i en soffa mitt i rummet varpå intervju och fotografering kan börja. I det här ögonblicket är det svårt att se den ängsliga och rädda person hon själv beskriver sig som.

– Redan som femåring blev jag ivägskickad till en psykolog eftersom jag var rädd för allting: för att gå till skolan, för pojkar, jag rodnade konstant och var väldigt tystlåten. Det var fruktansvärt jobbigt och ingen förstod varför. Allra minst jag. Men det var också dubbelbottnat, jag kände mig aldrig hemma i det blyga, det var som ett skinn som behövde ömsas och under det så fanns mitt riktiga jag. I dag kan jag hantera rädslorna och de fungerar i stället som bränsle, en drivkraft som tar mig framåt, berättar hon.

För Louise Boije af Gennäs är Kungsholmen en välbekant miljö. Barndomsminnen från när familjen tog gröna linjen från Bromma till Fridhemsplan för att besöka den anrika glassfabriken på Pipersgatan blandas med nutida upplevelser. Att hon valt Kungsholmen som scen i flera av sina böcker, även i den nya trilogin, är inte förvånande.

– Stadsdelen har så många guldkorn. Jag och min man bodde här en tid när barnen var små och jag promenerar fortfarande ofta runt Riddarfjärden. Norr Mälarstrand är Stockholms finaste promenadstråk – det är oslagbart vackert.

I sitt senaste bokprojekt lämnar Louise sin tidigare skönlitterära bana och tar sig i stället an en annan genre – thrillern. De tre böckerna, ”motståndstrilogin” som hon kallar dem, utspelar sig på flera olika plan. Den lilla människans kamp mot makten skildras ur både ett personligt och politiskt perspektiv. Handlingen kretsar kring den 24-åriga tidigare mobbade Sara, som kommer från Örebro till Stockholm med drömmar om ett nytt och bättre liv. Men bara en kort tid efter flytten till storstaden inträffar en rad otäcka händelser och intrigen tätnar snabbt. Den första delen, Blodlokan, släpptes i januari, den andra, Skendöda, kom ut i september och den tredje, Verkanseld, ges ut i april 2019.

– I Skendöda letar Sara efter en fristad och söker sig till Kungsholmen som är mycket mindre av en lampa på-del av Stockholm än Östermalm, där hon tidigare bodde. Kungsholmen blir antitesen till Östermalm, det är lugnare, mysigare och mindre statusfixerat, säger Louise, som i böckerna har vävt in autentiska nyhetstexter om ouppklarade händelser, till exempel Palmemordet och Geijeraffären, samt andra aktuella frågeställningar. Politiserandet var emellertid ett grepp som inte föll i god jord hos dåvarande förlaget Albert Bonniers.

– De krävde att jag skulle ta bort alla dokumentära texter och slå ihop mina tre böcker till en, annars vägrade de att ge ut trilogin. De ändringarna kunde jag inte gå med på, säger Louise bestämt, varpå de abrupt avslutade samarbetet och sa att jag kunde söka mig någon annanstans. När jag gjorde det och signade med Bookmark blev dock Bonniers reaktion något oväntad, de gick fullkomligt i taket.

För att göra en lång historia kort tog det sex månader av tuffa förhandlingar mellan de båda parternas advokater innan locket till den infekterade tvisten kunde stängas.

– Det var en vidrig tid, jag fick stressrelaterat hjärtflimmer och mådde riktigt dåligt. Saken är utagerad nu och i efterhand kan jag ändå se att det hela ledde till någonting bra. Jag har berikats med nya givande bekantskaper, fått inspiration och arbetslusten har infunnit sig igen.

Louise rättar till kläderna och tar fram ett långt halssmycke ur en liten ask hon haft liggandes i knät, det är dags för en paus i intervjun och ytterligare fotografering i ett anslutande rum. Hennes blick vandrar över bordet framför oss där två av böckerna i den nya trilogin ligger och pockar på uppmärksamhet. Med sina dramatiska omslag och utstansade text signalerar de fara, spänning och mystik.

– Visst är de underbara, det är briljanta Elina Grandin som formgivit dem, säger hon.

Louise är av adlig börd. Släkten Boije af Gennäs är nummer 16 i adelskalendern och både hennes mormor och mormors mor arbetade vid hovet. Hennes mamma däremot, valde att bli konstnär och hennes pappa drev ett boktryckeri. Under sina första år bodde Louise med föräldrar och storasyster på Familjehotellet Nockebyhov i Bromma, ett slags serviceboende med hyreslägenheter och gemensamma utrymmen.

– Bland annat fanns det en stor matsal som jag tydligt minns. Att bo där tror jag var mina föräldrars sätt att ”bryta sig loss” från det förväntade och konventionella liv som resten av vår släkt levde på Östermalm.

Vid sju års ålder gick flyttlasset vidare till villaområdet Södra Ängby, en kort bit därifrån, och Louise uppväxt rörde sig mellan hemmet, släkten på Östermalm och stora gods på landet.

– Den världen har naturligtvis präglat mig på många sätt och jag tycker väldigt mycket om den delen av mitt liv, mina släktingar och gamla internatkompisar från Lundsberg. Men mitt naturliga patos är vänster och hade jag varit uppvuxen i ett riktigt kollektiv, oj vad jag hade agiterat, säger hon och skrattar högt åt tanken.

– Men så blev jag ju också ett slags rebell, genom de vägval jag gjort som vuxen och genom mina böcker.

Louise Boije af Gennäs har till dags dato framgångsrikt skrivit ett flertal teaterpjäser och manus till tv-produktioner som Rederiet och Nya tider. Hon har gett ut tolv böcker, däribland genombrottsromanen Stjärnor utan svindel, som till stora delar skildrar hennes lesbiska förhållande med författarinnan och journalisten Mian Lodalen i mitten av 1990-talet, ett förhållande fyllt av passion och nyfikenhet men också klassproblematik.

– Mian umgicks i vänsterradikala Södermalmskretsar och det som verkligen var omvälvande för mig i den historien var att få lära känna henne och de fantastiska kvinnorna i den kretsen: arga samhällsengagerade feminister som på samma gång var starka, generösa och kärleksfulla. Genom dem lärde jag känna mig själv. Det hade inte enbart med sexualitet att göra, utan framför allt det faktum att jag vågade bejaka och upptäcka min egen inre styrka och glädje. I dag är jag lycklig, men det har tagit sin lilla tid att hitta sig själv – att bli en människa.