STOCKHOLMS OLYMPIASTADION

Stockholms stadion, Stockholms Olympiastadion eller i dagligt tal Stadion, byggdes inför Stockholms värdskap av de olympiska spelen 1912 och är världens äldsta aktiva olympiska arena. Staden hade ingen större idrottsarena och på initiativ av Sveriges Centralförening för idrottens främjande i Sverige och efter ritningar av arkitekt Torben Grut uppfördes Stockholms Stadion under åren 1910–1912.

TORBEN GRUT VAR FÖRUTOM en av sin generations mest framstående arkitekter själv idrottsman och elittennisspelare. Av andra byggnader han har ritat märks Solliden på Öland. Till en början var den nya arenan tänkt som ett provisorium och de första ritningarna visade en träbyggnad som skulle vitmålas, efter förebild av huvudarenorna byggda för de olympiska spelen i Paris, St Louis och London. Snart ändrades uppdraget till att omfatta en permanent anläggning och Grut ck tänka om.

Slutresultatet, som än idag är sig likt trots vissa smärre förändringar, blev en tidstypisk nationalromantisk monumen- tal byggnad med murar uppförda av 400 000 mörkbrända, handslagna helsingborgs-tegelstenar. Inspirationen hämtade Grut från Ragnar Östbergs tegelarkitektur och från Visby ringmur. Förebild var den antika idrottsarenan med sin hästskoformade grundplan. Grut tillämpade den medeltida hantverksmässiga tegelbyggnadskonsten i ett modernt sam- manhang, som de många stilfulla gurerna på de mönstrade tegelstensfasaderna, klockan på Klocktornet, staketet runt are

nan, båda valrosshuvudena vid de båda tornen och skulptu- rerna av Ask och Embla som pryder Klocktornet. Som en extra begivenhet tänkte han att stadion-arenan skulle prydas av 80 skulpturer i sten och bygga granitblock på den yttre fasaden.

KONSTEN SPELADE EN VIKTIG ROLL i dåtidens olympiska spel. År 1906 beslutades till och med att tävlingarna skulle omfatta även arkitektur, skulptur, måleri, musik och litteratur. De fem kulturgrenarna fanns med i tävlingarna från 1912 till 1948. Det var i denna anda Grut planerade Stadion. Tävlingarna skulle enligt honom vara en estetisk totalupplevelse. Mellan själva tävlingsmomenten skulle både publik och idrottsmän kunna koppla av med promenader i den omgivande parken och samtidigt inspireras av den konstnärliga utsmyckningen.

Det öppna området mellan Valhallavägen och byggnaden skulle bli en vacker träpark. Kostnaden av byggandet var lite mer än 1,3 miljoner svenska kronor, men genom avsaknad av donationer blev aldrig det stora planerade programmet slutfört.

IÖGONFALLANDE ÄR DE BÅDA hörntornen med krenelering som för tanken till en medeltida stadsmur. I tornen ryms flaggbalkonger, administrationslokaler, pressrum och liknande. Det östra tornet intill Lidingövägen kallas ”Klocktornet” på grund av en stor klocka, det norra för ”So atornet” eftersom det ligger närmast Soahemmet. Arenans ytterfasader artikuleras genom pilastermarkeringar av murens bärande pelare.

Mot den tunga tegelarkitekturen står läktarnas lätta, slanka master i trä som bär upp läktartaket, dekorerade med nordiska allusioner. Mitt på sydöstra långsidan ligger ”kungaläktaren” eller ”kungalogen” under en baldakin av kopparplåt. Norra längan var ursprungligen en provisorisk träläktare, byggd för de olympiska spelen 1912. Den var då i två våningar, vilket gav en total kapacitet på drygt 22 000 åskådare, varav 4 000 ståplatser. Vid invigningen fick 25 000 personer plats. På grund av den ringa erfarenhet man vid denna tid hade av större idrottsevenemang hade Grut svårigheter att beräkna det kommande behovet av åskådarplatser.

ANLÄGGNINGEN INVIGDES LÖRDAGEN den 1 juni 1912 klockan 15.00, men provbelastades dagen före då 500 personer från regementen provsatt läktarna.
På 1930-talet genomfördes en del av det tänkta skulpturprogrammet och en rad idealiserade skulpturer restes av idrottande människor, exempelvis Carl Eldhs ”Löparna” vid huvudingången och Carl Fagerbergs ”Kulstötaren” och ”Sta- fettlöparen”.

År 1954 brann den västra övre läktaren och trätak och avsatser förstördes. Läktaren renoverades med ny betongkon- struktion och nytt tak. En motsvarande ombyggnad utfördes 1967 på östra läktaren. I juni 1956 avgjordes de olympiska hästsporttävlingarna på Stockholms stadion (spelen i övrigt arrangerades i Melbourne, Australien).

ANLÄGGNINGEN UTVIDGADES 1958 till EM i friidrott. Ståplatsläk- taren och arkaden revs och istället uppfördes norra fondläkta- ren efter ritningar av Sture Frölén som bland annat har ritat husen på Askrikegatan. Stadion ck då en kapacitet av 27 000 platser. I samband med att Stadion renoverades 1990 ersattes Fröléns läktare med en ny läktare, anpassad efter arenans ursprungliga arkitektur.

I juli 1964 överläts Stadion från Svenska staten till Stockholms stad. Staden har äganderätt till anläggningen medan marken lyder under Kungliga Djurgårdsförvaltningen. Sedan 1990 är arenan byggnadsminne och möjligheterna för om- eller tillbyggnad begränsade men inför 100-årsjubileet av Olympiaden 1912 utfördes en varsam renovering och upprust- ning. Arenans publikkapacitet är nu 14 417, alla sittplatser inräknade.

DE OLYMPISKA SPELEN VAR en succé, och Sverige var den främsta nationen i poängtabellen. Trots en rekordmässigt regnig som- mar, var vädret under spelen strålande. Stockholms Stadion har fortfarande ”världsrekord i världsrekord” inom friidrott med 83 stycken. Det gör den till friidrottsvärldens ”all-star”- arena.

Anläggningen ersatte Idrottsparken, Stockholms första civila idrottsarena, som tidigare var belägen här. På anläggningen fanns bland annat en grusplan för fotbollsspel och friidrott med en cementbana för cykling och löpning runtom- kring. Tennispaviljongen som även den låg på stadions plats yttades till sin nuvarande plats vid Tennisstadion. ◆