Modemästaren syr ut kostymen

Vi har träffats förut, Lars Wallin och jag, för nästan precis ett år sedan. Då befann han sig mitt i ett byte av lokal och andra stora förändringar väntade runt hörnet. Nu har bitarna fallit på plats och det är en förväntansfull modeskapare som bjuder in till sin nya ateljé på Kungstensgatan i centrala Stockholm. Den varmt rosa entrén utgörs till stor del av en gigantisk egendesignad (vad annars!) guldpläterad spegel samt en ställning med klänningar i böljande sidentyger, vars gnistrande metallic-broderier fullkomligt strålar ikapp med ljuset. Plaggen påminner om en samling stilsäkra primadonnor som tävlar om uppmärksamhet och beundrande blickar – de går ingen obemärkt förbi.

Kläddesignern Lars Wallin har skapat Nobelklänningar till kronprinsessan Victoria och prinsessan Madeleine, kostymer till baletten Gustav III på Operan och scenkläder till bland andra Carola och Petra Mede i samband med deras medverkan i Eurovision Song Contest. Och när den kinesiska sångerskan Wei Wei uppträdde i Peking-OS 2008 gjorde hon det i en Lars Wallin-klänning, något som sågs av miljarder tv-tittare runt om i världen.
    – När jag ser mina plagg i den typen av sammanhang känns det overkligt, säger Lars Wallin och slår sig ner i en fåtölj.

En våning ner, i källaren, håller hans 250 kvadratmeter stora showroom på att ta form i ett före detta garage. Sekelskiftesromantiken från den tidigare ateljén på Humlegårdsgatan har fått ge vika för mer betong, även om inredningen även här präglas av elegans.

Men flytten är inte bara fysisk, för nu inleds också en övergång till ett annat arbetssätt för Lars Wallin. En del av den nya kollektionen kommer nämligen vända sig till en bredare publik, sys upp i fabrik och säljas via nätet och i butiker. Och resultatet får vi se i höst.
    – Jag ville ha en förändring och är på rätt väg. Tidigare har jag arbetat med en unik design för varje kund, och det kommer jag självfallet att fortsätta med, men med den nya underkollektionen som ett parallellt spår. Kläderna når också på det här sättet fler människor och har en lägre prisbild. I förlängningen vill jag skapa en flagship-store och ett lifestyle-varumärke med egna butiker och webbshop, där jag kan ekipera kunderna från topp till tå. Fortfarande naturligtvis med fokus på det glamorösa.

Sina influenser hämtar Lars Wallin främst ur 1950- och 1960-talets haute couture. Plaggen har ett klassiskt snitt som gör att de överlever trendvändningar en viktig ingrediens med tanke på hållbarhet. Slowfashion, det vill säga att återbruka kläder och ha ett ekologiskt perspektiv på hela kedjan kräver, enligt honom, ett helhetstänk.

– Vi pratar mycket om att material och produktion ska vara sjysta mot miljön och arbetarna, men det måste också finnas en hållbarhet i själva designen och hantverket. Många stora varumärken flörtar alldeles för mycket med trender vilket gör att kunderna köper nytt gång på gång. Ett plagg ska man kunna bära i många år och jag försöker hålla mig borta från flyktiga modenycker. Jag känner mig bekväm i
mitt formspråk och har lyckats hålla den linjen. Sedan hoppas jag att man kan se det svenska designarvet i mina linjer, tygval och färgkombinationer

– kläderna innehåller mycket av min personlighet.
Lars Wallins stilrena yttre förkroppsligar hans formgivning, samtidigt är han en man med passion för det storslagna och han beskriver en inre ständigt pågående kreativ process som aldrig tar aldrig semester.

– Jag tycker det är häftigt att befinna mig precis på gränsen till det som är för mycket – och stanna kvar där. Det blir en spänning som jag tror man reagerar på och som skapar ett dramatiskt uttryck. Jag uppmuntrar gärna till mer flärd och mod, att tänka bort vad andra tycker och inte alltid välja det säkra praktiska plagget före det något mer spännande och otippade.

Kärleken till det estetiska har Lars Wallin haft med sig sedan barnsben. Och målmedvetenheten. Han har vågat lita till sin egen förmåga och alltid haft ett stort stöd hemifrån. När föräldrarna hade fest hemma i
Västeråsvillan vägrade han att gå och lägga sig innan gästernas outfits studerats i detalj, varje klänning, smycke och frisyr. Och kanske föddes fascinationen med den glittriga skridskoshowen ”Holiday on Ice”,
som Lars såg inte mindre än 14 år i rad.

 – Första gången mamma tog med mig dit satt vi längst ner vid rinken, lamporna släcktes och skridskoskär ljöd genom mörkret. Plötsligt tändes strålkastarna igen och där stod isprinsessorna på rad med guldpaljetter och vitt svandun. Det var så… wow! Sedan dess har jag varit beroende av glitter.

Men intresset för kläder och att inte se ut exakt som alla andra har under perioder haft ett högt pris. När ett gäng äldre killar i högstadiet bestämde sig för att göra Lars till sin personliga hackkyckling inleddes ett långt läsår med fysisk och psykisk misshandel. Att han bar matchande tröja och strumpor räckte för att glåporden och slagen skulle hagla. Lärare och annan skolpersonal tycktes blunda och det var först när Lars mådde så dåligt att han hamnade på sjukhus som skolan ringde hem.

– Det var brutalt, det kunde vara tolv killar som mulade mig med snö, de kastade möbler på mig och slängde in mig i taggbuskar, berättar Lars och fortsätter:

 – Jag var ett tacksamt offer, som varken sa emot eller slog tillbaka. Men mitt i allt det där hade jag ett slags inre styrka och höll krampaktigt fast vid min dröm om att få vara den man är och det väckte en kämpaglöd. Det sorgliga är att det är många unga människor som inte orkar ta sig vidare efter den typen av trakasserier.

Hur känner du för det idag?
    – Jag hade nyligen ett samtal med en person som sa ”du har ju varit med om saker som de flesta knappt ens drömt om” och det har jag verkligen. Och det skulle man kunna se som en revansch på de som mobbade mig, även om jag aldrig tänkt på det sättet eller haft det som drivkraft. Jag känner en enorm ödmjukhet inför allt fantastiskt jag fått uppleva och skulle livet ta slut imorgon så är det med vetskapen om att jag levt till fullo – varje dag.