MAGISKA TIDER MED EDWARD AF SILLÉN

EDWARD AF SILLÉN ligger knappast på latsidan. Den senaste tiden har han, bland mycket annat, regisserat actionkomedin ”Ett sista race” som fått svenska folket att skratta högt. Han regisserade och skrev manus till årets Eurovision Song Contest i Malmö. Nu har han nått ända till Broadway i New York med ”Stalker”, magishowen regisserad och skriven tillsammans med Brynolf & Ljung. Just nu är han aktuell med ”Dreamgirls – The Musical” på China Teatern. IN Stockholm fick en pratstund med manusförfattaren och regissören om aktuella uppdrag, semestern på andra sidan jordklotet och varför han trivs så bra i Stockholm.

– Det bästa är att kunna bo i en stad men ändå ha nära till vattnet. Jag bor på Kungsholmen och precis utanför porten har jag vatten. Jag är väldigt förtjust i att svänga av efter att ha varit iväg och ta ett dopp innan jag går upp till min lägenhet. Det är en lyx. Mina utländska vänner som kommer till Stockholm tycker om att staden är uppbyggd runt vattnet, det är unikt och vackert, säger han och fortsätter:

– Ur perspektiv av mitt intresse, denna brunn av underhållning som går att ösa ur i staden är helt otrolig och unik i Europa. Det är inte många städer som har så många olika kulturella uttryck som Stockholm kan erbjuda. Bara mängden teatrar är helt fantastisk. Det älskar jag supermycket.

Har du återhämtat dig från Eurovision Song Contest-bubblan i Malmö som du regisserade och skrev manus till tillsammans med Daniel Réhnoch och som leddes av Petra Mede och Malin Åkerman?
– Knappt! Vi hade gjort jobbet 2013 och 2016 och var inte beredda på att vi skulle få det igen. Plötsligt vann Loreen och då hade man mindre än ett år på sig. Eurovision i år var jätterolig men det var extra komplicerat. Vi vill göra opolitisk underhållning men vi hamnar i ett fokus som handlar om politik, och det var tufft att hitta balansen och tonen som skulle vara rätt. Det var komplicerat men väldigt roligt och vi är överlyckliga över mottagandet. Det var tiotusen kilo som släppte från axlarna.

Dreamgirls – The Musical går just nu på China Teatern och du står för regi. Hur är det att få sätta upp den i Stockholm?
– Det är elektriskt! Jag har drömt om att göra den för att jag älskar musiken, musikalen och historien och plötsligt fick vi det. Jag sitter här inne på China Teatern just nu och hör hela ensemblen öva stämmor – de sjunger så vackert! Sverige är det första landet som fått tillåtelse att göra en egen uppsättning på vårt eget språk. Det är en speciell känsla av ansvar att göra något som inte har gjorts förut i vår del av världen. Just den kombinationen av glädje och ansvar skapar en arbetsplats som är fylld av allt som jag älskar.

Berätta vad den handlar om!
– Det är en föreställning med något så ovanligt i Sverige som 18 svarta karaktärer på scenen, och den utspelar sig under tiden för medborgarrättsrörelsen i USA. Det är den första Motown-musikalen och handlar om när den svarta musikindustrin i Detroit fann, erövrade och stolta fick äga sitt eget sound. Motown Records startade ett beat som spreds över hela världen. The Supremes är en tydlig inspirationskälla från den tiden. Hjärtat bultar av att få berätta om den här tiden. Sedan är det en underbar musikal med skratt och tårar, och det är omöjligt att sitta still.

Under fem månader från april till september i år gick ”Stalker” på Broadway i New York, magishowen som du regisserat och skrivit med Brynolf & Ljung, producerad av Penn & Teller. Hur känns det?
– Det känns helt overkligt. Man har drömmar i livet, och jag har fått uppfylla så många av dem, vilket jag är väldigt ödmjuk för. Sedan har man drömmar av en sådan storlek att man tänker ”det här kommer inte hända i mitt liv, jag kommer inte få stå i New York och regissera”, och man är okej med det. Det är den typen av vansinniga drömmar. Det var svårt för mig att ta in, och jag blev väldigt emotionell när jag plötsligt går in på teatern och regisserar ett amerikanskt team för en föreställning som ska presenteras i New York. Det har aldrig tidigare hänt för en svensk produktion. Jag trodde aldrig det skulle ske, och plötsligt händer det.

Du är ofta omgiven av kvinnor. Vad har det betytt för dig?
– De har betytt allt. Jag var öppen med vem jag var redan i gymnasiet, och det handlade inte bara om min sexualitet utan också om min identitet som teater- och underhållningskille. Det var ofta tjejerna som jag kände mig tryggast med. När jag sedan kom in i branschen var det också kvinnor som tog in mig. Jag var runt 21 när jag skrev manus till Maria Lundqvist på Guldbaggegalan. Sissela Kyle klickade jag tidigt med, och hon lärde mig mycket om att skriva skämt. Suzanne Reuter, Pia Johansson och Vanna Rosenberg – jag var omgiven av fantastiskt vassa kvinnor. Det var en spännande tid och jag fick vara med och skriva manus. Det fanns en nyfikenhet. Något hände då med kvinnliga komiker; de klev in i en värld där bara männen tidigare hade fått skämta på det sättet, och nu kunde de roasta männen. Kvinnorna har varit en trygg punkt för mig, och jag har verkligen fått utforska min humor med dem. Den skolan tog jag med mig när jag mötte Petra Mede. Hon visste vem jag var för att jag hade skrivit för kvinnor.

Att regissera andra, varför är du så bra på det?
– Jag tror att det är för att jag själv har stått där uppe på scenen och vet vad skådespelarna går igenom. Men framför allt identifierar jag mig mycket med publiken, och jag älskar att underhålla och försöka tillfredsställa dem. Jag trivs väldigt bra med att arbetsleda en grupp människor mot gemensamma mål. Jag går igång på energi och är noga med att sätta ihop bra arbetsteam. När jag castar en produktion måste det vara människor som sprider god energi, för jag vet att alla kommer att jobba ihjäl sig.
Prestationsångesten är konstant närvarande. Kväll efter kväll ska deras prestation bedömas och reaktionerna är oundvikliga. Därför är det viktigt att vi har en bra energi på jobbet, så vi kan vara kreativa i en trygg miljö. Jag har haft turen att få arbeta med fantastiska människor. Det handlar om att skapa rätt arbetsplats och en kreativ arbetsmiljö där alla får möjlighet att bli sitt bästa jag.

Du har nyligen varit på Bali, vad betyder resorna dit för dig?
– Det ger mig lugn och tystnad i huvudet. Jag får landa, fylla på med energi och komma tillbaka full av kraft för att kunna leverera på nytt. I min roll förväntas jag alltid komma med idéer för iscensättning och ha bra svar på allt, så att åka bort och slippa leverera under några veckor är något jag uppskattar. Det är något speciellt med att helt byta kultur, det ger mig glädje. Kulturen på Bali är fridfull, med ett generöst folk som är otroligt vänliga. Bali handlar så mycket om dofter, smaker och lugnet, och det är en fin plats att komma till.

Berätta om ”Oss pojkar emellan” som har premiär i januari på Nya Cirkus!
– Det är en rolig och rörande teaterpjäs som bygger på ”The Boys in the Band”, en amerikansk pjäs från 1968 med öppet homosexuella karaktärer. Vi har fått så många privilegier tack vare dem som levde innan oss och vågade ta fighten, och det är intressant att se hur de levde på den tiden och se skillnader och likheter med idag. Edvin Törnblom, Emil Almén och Oscar Zia är tre av de nio öppna hbtq-skådespelarna i pjäsen som utspelar sig i ett rum med en akt. Lyxen och drömmen att kunna växla mellan olika genrer ger enorm glädje på jobbet.

Hur är det att vara specialist i SVT:s frågesportprogram ”Muren”?
– Jag var med från första programmet och ingen förstod riktigt reglerna då men vi hade kul. Det har utvecklats till en så otroligt lyckad kunskapsunderhållning och programledaren Kattis Ahlström är fenomenal på att skapa ett tryggt rum så att vi kan ha roligt. Om man faller är det inte hela världen. Ibland retar Muren-kollegorna mig för att jag hejar på dem som utmanar oss, men jag vill så gärna att de ska vinna de där pengarna. Det finns en lekfullhet i att jag får tävla i mitt eget nördiga ämne, underhållning. Det är få program som jag varit med i som folk kommenterar och älskar så mycket, det gör mig glad. Jag har tackat ja till ännu en säsong som börjar filmas efter nyår. Det är för roligt att säga nej till.

Vilka är dina ”favorithäng” i Stockholm?
– Kungsholmsstrand är hemma för mig, att hänga vid vattnet där älskar jag. Uteserveringen på restaurang Tennstopet där man har Vasaparken framför sig med husmanskost på tallriken är en favorit. Jag älskar socker så jag hänger gärna på Mr Cake och den härliga uteserveringen. Jag och mina föräldrar har en liten kolonilott vid Stora Mossen som vi älskar så mycket där det odlas färska grönsaker. Mina föräldrar gör jobbet och jag får zucchini.