LOUISE XIN FÖRÄNDRAR MODEVÄRLDEN

LOUISE XIN HAR TAGIT modevärlden med storm. Utöver att hyllas som en av våra mest lovande unga modedesigners har hon väckt stor internationell uppmärksamhet som människorättsaktivist.
– Jag har inte alltid varit den personen jag är idag. Jag tror att ingen väljer att bli aktivist. Det är inget medfött mod. Många aktivister har det gemensamt att något hände som gjorde att det helt enkelt inte fanns något annat val. Det skulle helt enkelt inte gå att leva utan att försöka påverka till det bättre.

Louise föddes i södra Kina i ett konstnärligt hem. Själv började hon måla innan hon kunde skriva. – Än idag ser jag mig själv mer som en konstnär än som en designer. Jag har bara bytt ut färgen och penslarna mot tyger, nål och tråd, säger hon och ler varmt.

När Louise var tio år flyttade familjen till den lilla småländska orten Virserum.
– Jag var den enda asiaten i hela skolan och passade inte alls in. Ständig blev jag påmind om att jag var annorlunda. I tonåren blev det inte enklare och jag försökte hitta mig själv genom kläder. Det stora intresset för design och mode gjorde att Louise sökte sig till Stockholm. Att hon sedan hamnade på Lidingö hade mest med en lycklig slump att göra.
– Alla sa att det var omöjligt, så svårt att få jobb och att hitta någonstans att bo. Jag hade turen att genom en kollega få möjligheten att hyra en lägenhet på Lidingö. Jag tog chansen och hittade jag två deltidsjobb, ett på SL och ett på ett Sushi-ställe i Lidingö Centrum.

Före och efter de långa arbetsdagarna försökte Louise få in en fot i modebranschen. – Jag bytte om och sminkade mig på olika toaletter. Jag klev in som en person och ut som en annan, skrattar hon och fortsätter:
– Då visste jag så klart inte att jag skulle bli designer, men jag visste att jag älskade mode! Jag började så småningom få inbjudan till event och Fashion Week. Det var en smått galen tid och det krävdes enormt mycket arbete för att slå sig fram. Det kändes som om jag levde ett dubbelliv. En dag samlade Louise extra mycket mod och klev in på Prada-butiken på Östermalm med ett cv i handen och en önskan om jobb som butiksbiträde.
– Jag blev överlycklig när jag fick jobbet hos Prada. Här fick jag den bästa skolan och lärde mig allt om lyx. Inte minst fick jag en enorm respekt för designeryrket och hur en enda människas dröm med mycket, mycket arbete bakom kan bygga upp ett helt modehus – och som med ännu mer arbete står starkt än idag. Louise sydde en del och gjorde stylingjobb på sidan av.

En dag bestämde hon sig för att sluta på Prada och istället satsa på att vara frilans. – Det var bland det modigaste jag gjort och rätt knasigt. Jag reste till Japan och blev fast där på grund av pandemin. Här upptäckte Louise couture och bestämde sig för att starta det första couture-märket i Skandinavien, vars plagg inte ska gå att köpa. – Det är absurt att ett plagg som sys för hand och tar runt 300 timmar att göra bara används en gång och sedan blir hängandes i en garderob. Jag vill förändra modeindustrin för evigt och bidra till att sätta stopp för det tvångsarbete som pågått så länge i många länder.

LOUISE LÄSTE OM KONCENTRATIONSLÄGREN i Uigurregionen – och hamnade i chock. Hon försökte lära sig och förstå så mycket som möjligt om situationen. – Minoritetsgrupper har alltid inspirerat mig. Att människors nu fängslas och torteras för att de tillhör en viss folkgrupp är fruktansvärt. Det går inte att blunda för, slår hon fast. Hon försökte göra något för att hjälpa till, men det var svårt.

Efter alla misslyckade försök kom jag på att jag kunde göra en modevisning. Redan hennes första modevisning 2021 gjorde succé. Då hade hon arbetat 16 timmar i 1,5 månader för att få ihop kollektionen av 10 klänningar. Hela debutshowen ägnade hon åt mänskliga rättigheter. Själva modellerna kom från olika länder en från Tigray, en från Palestina, en från Syrien alla med varsin målad skylt med budskap om rättigheter och protester mot förtryck. Modevisningen spelades in och lanserades som en digital show samma dag som Stockholms modevecka startade.
– Jag hade inga presskontakter och kände typ ingen, så jag skickade ut allt manuellt till var och en på min lista, utan att kunna det minsta om IT. Fem minuter efter att visningen kom ut var min telefon sönderbombad. Folk ringde och grät. Nu gick det snabbt. Via digitala medier spreds modevisningen över världen och plötsligt ville alla prata med Louise.

Hon gjorde intervjuer med bland annat radiostationer i USA, syntes i dagstidningar i Italien och Vouge Skandinavien publicerade ett stort reportage om henne. – Jag fick en chans att sprida mitt budskap. Låt aldrig någon annan tala om för dig att du är för liten för att påverka. Jag var bokstavligen ingenting och ändå hände allt detta! En månad senare tilldelades Louise den första upplagan av ”Fabric of Life Award”, ett nyinstiftat pris av Paul Frankenius, tillägnat personer som gjort stora intryck i modevärlden. – Priset blev som ett kvitto på att någonting gjorde jag rätt. När jag fått prissumman tänkte jag på vad Vouge skandinaven skrev om mig att jag ”förändrar världen i en känning” och så kom jag på att om det fanns fler som gör som jag, då skulle budskapet komma fram ännu bättre.

Så hon startade en modetävling där unga designers från hela världen, särskilt från länder drabbade av humanitära kriser, uppmuntrades att delta på temat hållbarhet. – Jag lärde mig så mycket av alla deltagarna från jordens många hörn. Det finns en sådan värme och vilja att samverka och att få sina röster hörda. Jag är enormt tacksam. Samverkan bidrog också till Louises andra modevisning. Den här gången visades hennes klänningar både på Stockholm Fashion Show och via stora bildskärmar uppsatta på publika platser runt om i Europa.

UTÖVER ETT STORT NATIONELLT erkännande valdes hon ut av EU-parlamentet till Sacharov-stipendiat och skrev samtidigt historia genom att i mars i år hålla den första modevisningen någonsin i parlamentet. En modevisning som i sin tur ökade medvetenheten om tvångsarbetet inom modeindustrin. Dessutom har hon bland annat talat inför FN, hållit TED- och Spotify-föreläsningar, deltagit i utställningar och reportage om henne har publicerats i över 90 ledande tidningar världen över.
I höst visas hennes samarbete med Kungliga Operan där hon tillsammans med studenter från Textilhögskolan sytt om plagg från kostymförrådet. – Det som har givit mig mest under de här två åren är tävlingen jag instiftade, min workshop på EU-parlamentet med unga där jag märkte hur mycket dagens unga bryr och engagerar sig och samarbetet med Textilhögskolan och eleverna där. Det är så givande att få arbeta med dem i projektet där vi omvandlar Operans arkivkostymer till en unik kollektion.

MEN DET ÄR BARA BÖRJAN. För nu kommer Louise Xin också att samarbeta långsiktigt med Paul Frankenius nyinstiftade stiftelse för Borås Textilhögskola med syfte att stötta framtida unga designers. En förlängning och fortsättning av Fabric of Life Award. – Jag tror verkligen på att desto mer välsignelser man får i livet, desto större ansvar har man. Jag plågas ofta av skuldkänslan att jag inte gör tillräckligt. Andra kämpar för mänskliga rättigheter blir torterade och fängslade, medan jag har vunnit priser och får jobba med min passion. Där får jag ofta stoppa mig själv och tänka att: ”Du kan inte förändra världen, men du kan förändra dig själv”. Ingen väljer vart vi föddes och vilket liv vi kommer ifrån, men vi kan alla välja vad vi gör med det, säger hon och fortsätter: – Min story är inte unik alls, alla vi bär med oss trauma på olika sätt. Livet ger oss magi när vi våga satsa på det vi tror och brinner för. Var beredd att offra timmar av sömn, att jobba när alla andra har semester, att leva på nudlar och potatis vissa månader. När du kommer ut på andra sidan kommer allt vara värt det och du kommer bli tacksam över de svårigheter du gått igenom, det är även de som byggt dig som människa.