Att jag skulle arbeta med foto är en tillfällighet

Sju år gammal stod han hemma i radhusets mörkrum och kopierade bilder. Idag äger han ett av världens största fotomuseum, Fotogra ska, tillsammans med sin bror. Vi har träffat Jan Broman för att höra mer om framgångssagan och hur bröderna Broman i början knackade på oanmälda hos världens främsta fotografer.

Text och Foto: Frida Lenholm

DET ÄR BARA NÅGRA månader sedan Fotografiska öppnade i Tallinn. Snart stundar New York och någon gång under år 2020 öppnar de i London. Att det är mycket för Jan Broman just nu råder det inget tvivel om. Å andra sidan har han jobbat väldigt hårt ända sedan Fotografiska slog upp sina dörrar i Stockholm våren 2010.
– De senaste fem åren har jag haft uppåt 140 resdagar per år och vi har ständigt möten om hur vi kan utvecklas och bli bättre, berättar Jan när vi ses i Fotografiskas prisbelönta restaurang på den översta våningen.

ATT DET BLEV JUST HÄR, i det forna Stora Tullhuset från tidigt 1900- tal, som bröderna Jan och Per Broman öppnade sin dröm om ett fotomuseum är, enligt Jan, en ren slump.
– Jag och Per satt på ett möte på Strand Hotel när vi råkade höra att ABBA-museet inte skulle bli av. På vägen tillbaka till kontoret i Nacka Strand stannade vi till vid Tullhuset, tog varsin bygghjälm och gick in. När vi kom upp till övervåningen och såg de fantastiska fönstren och utsikten konstaterade vi att det var här vi skulle vara. Men sen fick vi lite ångest. Kunde vi verkligen öppna ett fotomuseum som låg så långt bort? Det enda som fanns här var ju Tullhuset och människorna som passerade på vägen till Viking Line. Och så är det än idag. Det är märkligt att vi inte tar tillvara på den här plasten bättre, menar Jan. Men utsikten fick styra och samma eftermiddag satt de i möte med Stockholms Hamnar. Idén om ett fotomuseum mottogs väl, men så hade bröderna Broman också med sig en färdig affärsplan och en gedigen erfarenhet efter åren med Fotomässan i Nacka Strand, Fotofestivalen och Foto-SM.
– Men innan vi skrev kontrakt var det en journalist som skrev en kritisk artikel att detta aldrig skulle fungera. Att det både var en tokig idé och att det dessutom låg för långt bort. Då blev Stockholms Hamnar oroliga och allt drog ut på tiden. Det skulle vara roligt att ta reda på vem som skrev artikeln och bjuda den personen till vår öppning New York för att visa att det faktiskt gick bra, för artikeln ställde till det rejält för oss i början. Men no hard feelings, skrattar Jan.

FÖR MED FACIT I HAND har Fotografiska blivit en internationell succé som fram till idag huserat över 200 utställningar med era av världens främsta fotografer. Däribland Annie Leibovitz, David LaChapelle, Nick Brandt, Sally Mann, Christer Strömholm och Anders Petersen. Och så Sarah Moon, Jans personliga favorit.
– Hennes fotografiär drömskt, poetiskt och magiskt vackert. Hon var fotomodell från början men började sen att fotografera fashion.

Vilken typ av fotografi tilltalar dig mest?
– Jag går igång på nästan allt, men det måste vara väldigt bra fotogra .
Finns det någon genre som du inte gillar?
– Egentligen inte, men sen finns det genre som är svårare att få till riktigt bra, som naturfoto. Hur många har inte försökt fotografera en solnedgång? För den som tar bilden är det ett speciellt tillfälle men på bild blir den oftast platt. Sen finns det ju natur- fotografer som Hans Strand som tar magiska bilder. Men han gör inte klassisk kompensation, utan jobbar med alla fyra hörnen, och då blir det något helt annat.

Du driver Fotografiska tillsammans med din bror. Hur kompletterar ni varandra?
– Den största skillnaden är att Per har ett större tålamod än jag. Han kan hålla på och gnata med samma sak, medan jag blir uttråkad fort och behöver nya utmaningar.
Innan ni öppnade Fotografiska knackade ni på oanmälda hos världens fotografer. Berätta!
– När vi hade bestämt oss för att satsa på Fotografiska satte jag mig och köpte billiga ygbiljetter till Berlin, London, Paris, Amsterdam, London… Städer där de stora galleristerna och foto- graferna fanns. Det första riktigt stora namnet som vi knackade på hos var Albert Watson, och sen Annie Leibovitz. Båda var entusiastiska men ingen trodde riktigt på idén för att den var så storslagen.

Men ni lyckades. Vad är främsta framgången tror du?
– Att vi alltid har satt fotografen först. Aldrig en curator eller en utställningsproducent, och det är otroligt ovanligt.

INTRESSET FÖR BILD började hemma i radhuset i Salem. Pappa Rolf var labbchef inom Mariebergskoncernen (Expressen och DN) med mörkrum i källardelen där det var en ständig produktion av bilder. Redan vid sju års ålder köpte Jan sin första kamera, en Olympus Trip 35, vars bilder han sedan kopierade i mörkrummet.

– Pappa arbetade med era kända fotografer, som Lennart Nilsson. Men de som gjorde starkast intryck på mig var Pelle Stackman och Anders Eng- man. De är båda fantastiska dokumentärfotografer men framförallt Pelle reste runt mycket i världen och dokumenterade.

MEN ATT JAN SKULLE ARBETA med foto är en tillfällighet, som han menar att det mesta i hans liv är. Som tonåring arbetade han extra på söndagarna på Pressens Bild (idag TT Bild) med att framkalla de sportbilder som skulle in i tidningen dagen efter. När han slutade nian blev det en tjänst ledig och Jan hoppade in som sommarvikarie. Han blev kvar i åtta år och var med under hela uppbyggnaden när Mariebergs- koncernen gick från svartvitt till färg. Sedan blev det en avstickare inom både sälj, marknadsföring och IT några år innan Jan år 2006 tröttnade på kvartals- ekonomi och började fundera på vad han ville göra.
– En fotomässa behöver ju världen, började jag att tänka då, och startade Fotomässan i Nacka Stran tillsammans med Per. Den gjorde succé och det var väl ungefär då vi började drömma om att öppna ett fotomuseum. År 2008 gjorde vi entestutställning med David LaChapelle. Ekonomiskt sett blev den ett haveri men den gick jättebra och gav oss ett kvitto på att det fanns en publik för fotogra i Stockholm, berättar Jan.

Sen ledde det ena till det andra. Bröderna Bro- man råkade höra att planerna om ABBA-museet gått i stöpet och resten är historia.

VI RESER PÅ OSS OCH GÅR NEDFÖR trapporna till ut- ställningslokalen på nedervåningen. Där håller precis utställningen med en av världens mest berömda krigsfotografer – James Nachtwey – på att förberedas. Det är två dagar kvar. Väggarna är nymålade och inte en bild är uppe. Men Jan är som vanligt lugn.

– Vi har aldrig missat en deadline och kommer inte göra det nu heller, konstaterar han och släntrar vidare.

JAN SJÄLV FOTOGRAFERAR sällan nuförtiden, mest för att tiden helt enkelt inte räcker till.

– Mobilkameran räcker för mig med de semester- bilder jag tar. Men egentligen gillar jag det långsam- ma fotogra et, att åka ut med kamera och stativ till skärgården en dimmig höstmorgon och vänta på ljuset. Solnedgångar tycker jag också om, och jag är en riktig solnedgångskille, skrattar han.

JAN BROMAN

Född: 1965
Familj: Hustru Vaili och två vuxna döttrar.
Bor: Sickla, Nacka.
Gör: Grundare av Fotogra ska tillsammans med sin bror Per Broman.
Favoritmotiv: ”Jag är en solnedgångskille, och de mest magiska solnedgångarna finns i Carvoeiro i Portugal.”
Favoritfotografi på väggen hemma:
”En bild av Anna Clarén på henne och hennes mormor.”