VITABERGSPARKEN

ETT VITT BERG, EN DROTTNING OCH
EN ÜBERMODERN DATAHALL

Puttenuttigt, vackert och konstateljéer för ett lyckligt fåtal - det är Vitabergsparken idag. På slutet av 1800-talet var det däremot ett av Stockholms absolut fattigaste områden. I ett av de vi i dag skulle kalla dockskåpssöta husen vid Bergsprängargränd, bodde exempelvis två familjer om sex personer inhysta på 12 kvadratmeter.

EN TIDIG FÖRSOMMARDAG ÄR UTSIKTEN härifrån slående. På de fortfarande gröna, böljande kullarna ligger picknickande par, familjer och andra utspridda. Några turister tar ivrigt kort på So a kyrkas pampiga fasad, och i bak- grunden skymtar Högalidskyrkans två torn samt Globens rundade fasad. Men annat var det alltså förr, då området räknades som riktiga fattigsöder. Vitan, som ju området kallas i folkmun, har troligen fått sitt namn av den ljusa färggrunden på det tidigare kala berget. Namnet nns nedtecknat sedan 1819 (fram till 1967 var ännu det officiella namnet Vhita Bergen). Ännu längre tillbaka, på slutet av 1600-talet, kallades berget för Kråkberget. På gamla kartor från denna tid nns en väderkvarn markerad ovanför den plats som i dag är Groens Malmgård. Väderkvarnen hette Bengt Bagares kvarn. Den stackars bagaren med familj gick dock ett tragiskt öde till mötes. Under den så kallade ”häx- processen i Katarina” år 1676 brändes bagarens hustru Anna och hennes syster Brita som häxor vid en allmän häxbränning på Hötorget i city

UNDER 1700- OCH 1800-TALEN KLÄTTRADE här ett myller av små trähus. På Bergsprängargränd och Mäster Pers Gränd, bodde främst hamnarbetare, sillpackare, varvsarbetare och diverse-
arbetare. Familjerna var stora och fattiga. I ett av husen bodde två familjer bestående av fyra vuxna och två barn på 12 kvadratmeter. Den ena familjen var inneboende hos den andra och för det betalade de 72 kronor om året. Det fattiga livet nns väl skildrat i Per Anders Fogelströms ”Vita bergens barn”, samt August Strindbergs berömda ”Röda Rummet.”

DET MESTA AV BOSTADSBEBYGGELSEN revs när området år 1888 började göras om till park. Men en del nns fortfarande kvar och idag betraktas de som ett unikt kulturminne. Och faktum är att det inte var förrän 2010 som det sista huset, det på Mäster Pers Gränd 1, ck indraget vatten och avlopp.
På Vitans högsta punkt inleddes 1902 bygget av So a Kyrka. Kyrkan, som har sitt namn efter kung Oscar II:s fru So a, ritades av arkitekt Gustaf Hermansson, som ck upp- draget efter att ha vunnit en arkitekttävling. Kyrkan uppfördes i rhenländsk, det vill säga tysk, romantisk stil. Efter fyra års arbete var den klar att invigas. Första delen av parken runt kyrkan var klar 1911 och de sista, i de norra delarna, mellan 1922 och 1924. Många av oss har säkert era härliga sommarminnen av att ha varit i Vitan på Parkteater, och här har det visats frilufts- teater sedan 1954. Uppe bakom teatern döljer sig en annan liten pärla. Det är en vitmålad musikpaviljong från 1900-talets början – i dag räknas den som ett av Stockholms kulturarv. En tur runt parken bjuder på en omfångsrik historielektion. Till exempel kan man under ett ståtligt magnoliaträd träffa på en staty av en liten dam som ömt klappar två små barn på huvudet. Det är Astri Bergman-Taubes staty av Elsa Borg. Elsa Borgs historia hör tätt samman med Groens Malmgård, med adress Malmgårdsvägen 53, i ena änden av Vita Bergsparken. 

GROENS MALMGÅRD ANLADES på 1670-talet av Christian Horleman, en skicklig trädgårdsmästare från Holland (och farfar till den berömde arkitekten Carl Hårleman). Här prunkade det av fruktbarhet. Christian planterade inte mindre än 286 fruktträd, byggde växthus och orangerier, samt odlade så exotiska frukter som citroner, vindruvor och pomeranser. År 1700 togs malmgården över av ännu en holländare, Werner Groen (Werner Grön med andra ord) och det var han som lät uppföra den huvudbyggnad som finns kvar än i idag. Efter era olika ägare togs huset 1879 över av Elsa Borg, som drev verksam- heten ”Missionen på Vita Berget”, vilket var en social, kristen organisation med många grenar. Den gamla malmgården omvandlade hon till ett skyddshem
för så kallade ”fallna flickor”, det vill säga prostituerade. I malmgården fick flickorna studera bibeln och lära sig
ett yrke såsom sömnad, tvätt, vävnad och andra hushållstjänster. Många var de fattiga, trasiga flickor som stod i kö för att få en plats i hemmet hos ”Vita Bergens drottning”, som Elsa Borg kom att kallas. Varje år när magnoliaträdet står i sin vackraste blom, delar So a hembygdsförening ut ett Magnoliapris åt en person, som liksom Elsa Borg, med sin gärning gjort gott och spridit glädje för sina medmänniskor på Södermalm.

HISTORIELEKTIONEN FORTSÄTTER i norra delen av Vitabergsparken. Här, nedanför So a kyrka och vid Skånegatan, ligger Barnängens koloniträdgårdsförening, som bildades 1906, och därmed var en av Stockholms första koloniområden.
Namnet Barnängen kommer från det barnhem som sedan 1500-talet låg här. Senare kom även fabriken Barnängens Tekniska Fabrik att ligga här, vars välkända tvålar och schampo säkert många känner igen.
Koloniträdgårdsidéen kom ursprungligen från Danmark och från början fanns här hundratals små kolonilotter ända ner till Hammarby sjö. I dag åter- står 28 stycken.
Även under, eller kanske snarare i själva Vitabergsparken, finns en spännande historia. Med ingång Renstiernas gata 35 och 37, och 30 meter in i urberget, anlades nämligen 1943 ett skyddsrum kallat Pionen. Skyddsrummet var tänkt att fungera som ett ledningscentrum för civila insatser vid krig. Under 1970-talet byggdes skyddsrummet om för att kunna stå emot tryckvågor från kärnvapen. Vid kalla krigets slut på slutet av 1990-talet avvecklades anläggningen och har sedan dess tjänat som teater-scen, konsthall, festlokal (rejvfester!) till att i dag vara datahall och en av stans största serverparker.

TEXT: ÅSA FRIDMAN | FOTO: STOCKHOLMSKÄLLAN (DÄR INGET ANNAT ANGES)