FRÅN ÅSÖN TILL SÖDERMALM

Stockholm föddes som bekant i Gamla stan men när staden växte på 1300-talet var det Södermalm som bebyggdes först, om än mycket sparsamt och enkelt, öns viktigaste uppgifter var att förse borgarnas boskap med bete.
Fram till vikingatiden var Södermalm en ö som hette Åsön.
Sedan Hammarbykanalen anlades på 1930-talet är Söder en ö igen.

REDAN UNDER MEDELTIDEN fanns här viss bebyggelse och en bro över Söderström omtalas för första gången 1280. I mitten av 1300-talet anlades med påvens tillstånd Maria Magdalena kapell på den plats där nu kyrkan ligger. Kapellet är det första tecknet på församlingsbildning på ön. Namnet Södermalm (Suthraemalm) är omnämnt vid samma tid och avsåg den del av nuvarande Södermalm som låg närmast staden men namnet Åsön användes långt in på 1600-talet. UNDER 1400- OCH 1500-TALET betraktades Södermalm som
ett uppmarschområde för fiender. Hus på malmen kunde ut- nyttjas för belägring av och anfall mot Stadsholmen varför de på 1400-talet brändes och förbjöds. Inte förrän 1562 gavs slotts- fogden i uppdrag att planera enklare bostadsbebyggelse här och strax efter får de boende rättigheter som övriga stockholmare.
I samband med det tog byggandet fart. Det gamla huvudstråket
mellan Uppland och Södermanland gick från dagens Södermalmstorg till Skanstull. Detta var ursprunget till Götgatan, som tidigare kallats Stråkgatan, Genvägen eller Göta landsväg.

UNDER 1600-TALET ÖKADE
Stockholms befolkning kraftigt. Det beslutades att staden skulle ordnas efter klara principer med rätvinkliga gatunät och efter en brand på Stadsholmen planerades en rak gata över det avbrända området och nya rektangulära kvarter. På Söder inleddes regleringen först några år senare. En trolig anledning till att man avvaktade med var att man ville invänta färdigställandet av den första slussen mellan Mälaren och Saltsjön som togs i bruk 1642.


VID ÖVERFARTEN FRÅN STADSHOLMEN
till malmen byggde man
ett stort torg. Här hade redan under medeltiden funnits ett oregelbundet torg, kallat Malmtorget. Torget stenlades 1637-39 och har tidvis använts som avrättningsplats. Tidigt under 1641 hade märkpinnar satts upp för att markera dragningen av de nya gatorna. Ett problem för myndigheterna var den starkt kuperade naturen, nästan hela malmen var omgiven av berg. På 1600-talskartor över Södermalm förekommer uttrycken ”oduglige” eller ”ointaglige” berg vilket antyder svårigheterna att infoga tidens stela idealstad med sina räta gator och fyrkantiga kvarter på den södra malmen. Stadsplanen för Södermalm byggde på två stora stråkgator, Götgatan och Hornsgatan. De övriga gatorna drogs parallellt eller vinkelrätt i förhållande till de två huvudgatorna. I samband med stadsplaneregleringen börjar gatunamnen dyka upp. De två stråkgatornas namn talade om vart gatan leder – Götgatan betydde givetvis ”gatan som leder till Göta- land”. Hornsgatan var gatan som ledde till Horn (Södermalms västra udde) och var före regleringen en krokig gata, som från Malmtorget slingrade sig förbi Maria kyrka. Från början gick Hornsgatan endast fram till nuvarande Ansgariegatan, där ett berg låg i vägen. Man ck fortsätta norrut i en krok, där gatan övergick i Hornsvägen. Berget började sprängas bort 1891 och gatan förlängdes efter det rakt fram till Hornstull.

PÅ SOMMAREN 1759 BRANN
kvarteren runt Maria kyrka ned. Förödelsen ledde till skärpt lagstiftning och det kom förordningar om vändplaner och breddade gränder för att få fram fria
ytor, som skulle göra området mer brandsäkert. Ett nytt torg anlades mellan Hornsgatan och Sankt Paulsgatan, som först hette Hornstorget. När torget nästan var färdigt önskade man uppkalla det efter kungen och torget ck därför namnet Adolf Fredriks torg. Kungens villkor för att hans namn skulle använ- das var att inga avrättningar ck äga rum där. I samband med planeringen av en ny tunnelbanestation begärde Stockholms Spårvägar på 1950-talet att torget skulle byta namn för att förhindra förväxling med Adolf Fredriks kyrka på Norrmalm och det nya namnet blev Mariatorget.


VID 1880-TALET HADE
bebyggelsen nått ned till Skånegatan samt Ringvägen i väster och nu växte Södermalm snabbt. På 1910-talet fortsatte byggandet i Högalid, 1920-talet vid Berg- sund och på 1930-talet vid Eriksdal.  Elisabet Lilja som skrivit boken ”Den segregerade staden” om Stockholms klassresa menar att Södermalms arbetaridentitet var synnerligen utpräglad, med en egen dialekt och allt. Där fanns smutsen. Lägenheter utan el och varmvatten. Fattiga och gamla. De senaste åren har gentrifieringen gått i rasande takt och antalet höginkomsttagare har femdubblats ökat på 15 år. Nu finns få spår av Söders historia som arbetarstadsdel men trots det utsåg modemagasinet Vogue Södermalm till världens tredje coolaste stadsdel för några år sedan.